Time for a new step...
Snart är det dags. Eller jag hoppas det i alla fall. Det är ju smågrejer kvar innan lägenheten blir min o Dannys men det ska inte vara några problem.
Jag snackade med Björn för några dagar sedan om att känna sig vuxen.
Jag berättade att jag inte kännt mig riktigt vuxen förrän den helg vi åkte till Hästveda med grabbarna och resten av föreningen.
När vi var på stranden i Hästveda och vi var tvungna att hålla koll på grabbarna. Det var ansvar på riktigt.
Här hemma och tidigare har det varit en massa äldre som alltid "vet mer", "kan mer" som har gjort att man inte kännt sig så där vuxen som andra påstår att man är.
Nästa grej som gör att jag känner mig vuxen är att jag och Danny snart har vår egen lägenhet.
Man tar ytterliggare ett kliv i sitt liv.
Så mycket som kommer bli annorlunda i ens vardag nu. Så mycket som man av olika anledningar inte kunnat göra hemma.
Dock har man lite dåligt samvete. Jag har sett det som ett perfekt läge att sticka nu när allt är som det är, men ibland kan jag komma på tanken att det är kanske tvärtom. Det är kanske inte alls läge att sticka nu. Som att "My work here isn't done".
Jag vet att de som känner mig tycker att det är rubbish det jag skriver nu, men samma personer vet också att för mig är det inte rubbish.
Jag vet att mina vänner inte tycker att jag ska ta på mig för mycket av det som händer just nu men jag behöver det. För att jag ska må bra i slutändan måste jag ta mig igenom detta.
Jag ser ljuset i mörkret och vet att det kommer bli så jävla bra. Men just nu vill jag inte vända mig mot det ljusa. Jag vill fajtas i mörkret.
Det lustiga med det hela var att jag fick en uppenbarelse när jag tittade på film. I filmen pratade dem om att ta fighten istället för att fly.
Tro nu inte att jag inte vill flytta. För det vill jag och det ska jag. Det är jag skyldig mig själv. Men jag bara menar att jag har delar kvar som måste redas ut.
Annars känns det som att allting börjar falla på plats. Ska bli intressant att se hur sista delen av året blir. Det som känns bra är att jag verkligen tar en dag i taget. Det som händer imorgon tar jag itu med imorgon. Så jävla gött det känns.
Hörde uttrycket: "Vinsterna är inte så roliga om man inte förlorar då och då" och fan vad det stämmer.
See ya everybody!
