She´s back home...
Som jag längtat efter att få krama henne och hålla om henne.
Nu efter att ha träffat henne igen så känns allt mycket lättare.
Det är fascinerande hur mycket energyboost man kan få av en enda person. Nu är hon ju inte vilken person som helst men ni förstår vad jag menar.
Bara av att vara med henne ger mig så mycket energi och så mycket motivation att ingenting känns omöjligt för tillfället.
Har egentligen inte mer att säga. Var bara tvungen att delge er min lycka över att Emelie är hemma igen. =)
Puss o kram på er.
Jag är.
Vad definierar vem du är?
Din klädstil. Ditt sätt att prata. Vad du lyssnar på för musik. Dina vänner. Ditt hem. Ditt arbete.
Ja, allt de ovannämnda är nog rätt vanliga svar.
Men är varje sak för sig en liten definition av dig eller är alltsammans den korrekta definitionen?
För om allt ska stämma överens och jag skulle beskriva hur jag ser mig själv så skulle det nog bli något i stil med det här:
- Jag skulle klä mig casual (vilket jag gör time to time)
- Jag skulle prata frispråkigt och inte vara så jävla korrekt hela tiden (Vilket man ibland måste vara för att bli tagen på allvar)
- Jag skulle lyssna mestadels på rock (Mest Bon Jovi, Takida, Nickelback och Green Day)
- Jag skulle ha vänner som både kan vara djupa men också lite utflippade ibland (Vilket mina vänner faktiskt är)
- Jag skulle INTE bo på Hermodsdal. (Har börjat känna mig mer och mer malplacerad här. Känns som ett bra förstaställe att bo på men så fort jag får möjlighet så drar jag härifrån)
- Jag skulle ha ett jobb där jag får utlopp för min sociala kompetens samtidigt som jag är i mycket fysisk rörelse.
Det mesta stämmer överens med verkligheten. De enda få grejerna jag skulle vilja och antagligen kommer ändra på är mitt boende och arbetet.
Som jag sa vill jag inte bo på Hermodsdal. Det var kul och spännande de första månaderna men nu är det bara drygt.
En fråga jag ställer mig hyfsat ofta är: Va fan gör jag här?
När jag sen tänker efter var jag vill bo så kommer jag att tänka på Lindeborg självklart. Eftersom jag är uppvuxen där så känns området väldigt tryggt och bra.
Eller så kanske jag vill bo på Limhamn eller Bunkeflo. Har alltid gillat de stadsdelarna och skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta dit.
Sen vet jag inte? Det finns nog inte fler ställen i Malmö jag skulle vilja bo på. Kanske någon av kranskommunerna men jag vet inte?
Sen har vi det här med arbetet. Jag har ju inte riktigt definierat än vilken yrkesgrupp jag tillhör men jag har ju en pågående utbildning på Malmö Högskola på Lärarprogrammet.
Varför valde jag lärare i första läget?
Jag ville jobba med barn och ungdomar på ett sätt där jag kan lära dem något och på så sätt hjälpa dem ut på rätt väg i samhället.
Men vill jag verkligen jobba inom den svenska skolan?
Nej, inte som det ser ut i dagsläget.
Varför? Jo, för att man lär ungarna att vara så korrekta hela tiden. Inga svordomar, det är en dödssynd inom skolan. Du måste prata på rätt sätt. Du får inte lov att säga "Jag såg han" för det heter ju "Jag såg honom".
Jag vet att det inte ser ut likadant överallt men jag har gått och lurat mig själv hela tiden.
Under alla mina praktikveckor har jag gått och intalat mig själv att det varit roligt. I efterhand har jag dock kommit underfund med att så icke är fallet.
Jag undrade varför jag tyckte det var så jävla skönt att komma hem efter praktiken. Varför det kändes så jävla jobbigt att åka till praktiken på morgnarna.
Visst är det jobbigt i sig att pendla mellan Malmö och Genarp klockan 7 på morgonen för att vara i Genarp runt 8 men jag vet att den största anledningen till att det kändes så jobbigt var att jag helt enkelt inte var bekväm i rollen som lärare.
Mormor lär bli besviken om jag inte fullföljer min utbildning och jag vet att det inte ser bra ut med en ofullständig utbildning men jag har funderingar på att börja om.
Jag pratade med min gode vän Erik för ett litet tag sedan och han frågade:
"Har du aldrig funderat på att göra något helt annat än lärare?"
Jo, det har jag väl. Men har aldrig tagit någon chans eftersom jag varit så satans insnöad på lärarlinjen.
Men vid eftertanke så har jag kommit på att det är jävligt roligt sitta på kansliet nere hos Eriksfälts FF. Har hjälpt Anna där nere till och från i över ett år nu och mer och mer börjar jag komma in i det.
Frågar du mig vad jag vill ha för jobb så är det ett rörligt jobb du får som svar.
Men det här jobbet motsäger sig detta totalt. Allt är i och för sig helt och hållet beroende på hur du lägger upp arbetet. Det är ju en kontorstjänst men med alla aktiviteter man planerar så blir det rätt mycket rörelse också.
Skulle jag få en förfrågan om att jobba på kansliet på Eriksfält skulle jag inte tveka på att svara ja.
Mycket har och göra med mitt enorma EFF-hjärta men är det inte så man ska ha det på sitt jobb? Man ska brinna för det man gör.
Redan nu har jag fått en del ansvar. Bland annat har jag fått äran att ringa runt och försöka ragga upp sponsorer vilket jag ser väldigt positivt på. Tror det är en uppgift jag kommer klara galant.
Dessutom får jag jobba med barn och ungdomar. Det vill jag inte släppa. Det sociala utbytet är enormt viktigt för mig och jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade varit tränare för grabbarna eller jobbat på kollo.
Jag har lärt mig så otroligt mycket och det är sådant du inte kan läsa om.
Ytterliggare en sak som gör att jag är skeptisk till mitt pluggande till lärare. "Learning by doing" säger dem och bygger utbildningen på 90% teori. (Ingen förankrad siffra men det är så det känns)
Om det inte skulle bli något kanslijobb. Vad skulle det då bli av mig?
Skulle mycket väl kunna tänka mig att satsa på mitt skrivande. Jag älskar att skriva och tycker själv att jag börjar bli ganska hyfsad på det.
Försöker fortsätta på min bok och jag skriver ju sportartiklar och krönikor för EFF vilket är uppskattat bland många och varje artikel hamnar på runt 200-300 läsningar och det är rätt mycket för att vara "Lilla Eriksfälts FF"
Det är absolut något jag skulle kunna tänka mig. Att bli journalist av något slag.
Eller kanske romanförfattare? Vem vet.
Men frågan kvarstår fortfarande:
Vem är jag?
Är jag Martin Nerbring, lärare?
Är jag Martin Nerbring, kontorist?
Är jag Martin Nerbring, journalist?
Eller Martin Nerbring, författare?
Ja, jag vet inte än men en sak vet jag:
Jag ÄR Martin Nerbring, pojkvän, vän, lillebror, storebror, son, barnbarn, kusin, tränare och det räcker gott väl för att definiera vem jag är.
Jag vet att jag har lika mycket uppskattning tillbaka som jag känner för många och det hjälper mig igenom tuffa perioder som denna.
Tack ska ni ha allihopa!
Soon.
Hon kommer antagligen vara solbränd och fin och jag lär se ut som en vitryss bredvid henne men det gör mig ingenting.
Jag ser fram emot hennes hemkomst.
Ska jobba på lördag igen. Kul, lite nervös e jag eftersom jag ska stå i köket men det ska nog gå bra.
Det är lite annorlunda gentemot vad jag gjort tidigare så det är väldigt motiverande.
Folket jag jobbade med i lördags var hur klockrena som helst.
Det underlättar ju en hel del om man säger så.
Så vi får se om det går bra på lördag.
Fotbollen blir jag inte klok på. Min egen skiter jag i nu. Jag fortsätter träna men lägger inte ner tid och energi på att satsa där jag är nu.
Vet inte om det blir Nydala nästa år också. Som det känns nu blir det inte det men vi får se.
Jag tar ställning till det efter säsongen.
Grabbarna går helt okej. MM-semifinalen för Pojkar 10 blev något för svår men jag är ändå stolt över att vara tränare till ett av Malmös bästa 10 årslag.
Hade ju problem med en av killarna i laget. Han betyder så mycket för laget, både som spelare och som kamrat. Han är en spelare man inte får bli av med.
Han kände sig sviken av mig. Jag förstår honom. Jag valde fel tillfälle att försöka prata med honom. Varken han eller jag var egentligen i fas till att snacka men jag försökte ändå och det blev skit av det.
Det påverkar mig. Det påverkar mig till den grad att inget annat känns viktigt längre när det gäller fotbollen.
Som tur var pratade Mickis med honom och det verkar som att det har hjälpt.
Nu är det upp till mig att visa att jag har den största respekt för honom.
Jag vill så gärna att han stannar kvar.
Snart är hon tillbaka. Och som jag längtar. Att bara få hålla henne i mina armar. Eller att bara ligga bredvid henne och känna hennes närhet och hennes värme som hon utstrålar. Ja på söndag. :)
Snart är hon tillbaka.
Vilken jävla dag...
Jag har nog inte varit världens trevligaste idag. Alltihopa bara trycker på som någon störig jävla bakterie.
"Det löser sig nog" har jag nog fått höra X antal gånger idag.
Visst fan löser sig allt men det gör det inte mindre jobbigt för det?
Fler och fler vet vad det handlar om och jag vet inte om det är lättande eller bara mer tyngande?
Vill berätta för Emelie men väntar nog tills hon kommer hem.
Känns inte som om jag vill störa henne med en massa problem när hon är på semester.
Risken finns ju att Emelie kanske blir lite sur och tycker att jag borde ha berättat direkt.
Men jag hoppas hon förstår.
Kvällen har varit jobbig. Hade ju först träning och sen match med smågrabbarna. Blev turbulens igen och just nu känns det som att inte jag klarar av det.
Sa en väldigt onödig grej så att en av grabbarna hörde det. Kanske inte det mest smidigaste men jag var så frustrerad över allt.
Har sagt till Björn, Jocke och Mickis att jag nog tar två steg tillbaka de närmsta veckorna. Både för min egen skull och för grabbarnas.
Känns inte rätt att jag ska bli lack för minsta lilla.
På återseende mina vänner...
Puss o kram på er.
Who am I trying to fool...
Är inne i en rätt så jobbig period.
Det är inte kul att gå till träningen med Nydala just nu.
Jag har mindre tålamod med grabbarna.
Jag är lättirriterad för tillfället.
Jag vet var problemet ligger och det är bara jag som kan lösa det.
Tyvärr är det inte så lätt.
Pappa fick hjälpa mig denna månaden.
Det är inte kul att gå och fråga om hjälp hela tiden men vad ska man göra?
Det känns i alla fall som om det börjar ljusna lite nu.
Det ska vara bra när Emelie kommer hem.
Hon hjälper till rätt mycket när det gäller humöret.
Att bara vara nära henne kan göra så mycket. Man blir glad och alla problem känns långt borta.
Bara 1½ vecka kvar tills hon kommer hem.
Men som sagt, just nu känns det tungt.
I motvind lyfter drakar...
