I will be remembered for many generations.

Vad definierar vem du är?

Din klädstil. Ditt sätt att prata. Vad du lyssnar på för musik. Dina vänner. Ditt hem. Ditt arbete.

Ja, allt de ovannämnda är nog rätt vanliga svar. 
Men är varje sak för sig en liten definition av dig eller är alltsammans den korrekta definitionen? 

För om allt ska stämma överens och jag skulle beskriva hur jag ser mig själv så skulle det nog bli något i stil med det här:

- Jag skulle klä mig casual (vilket jag gör time to time)
- Jag skulle prata frispråkigt och inte vara så jävla korrekt hela tiden (Vilket man ibland måste vara för att bli tagen på allvar)
- Jag skulle lyssna mestadels på rock (Mest Bon Jovi, Takida, Nickelback och Green Day)
- Jag skulle ha vänner som både kan vara djupa men också lite utflippade ibland (Vilket mina vänner faktiskt är)
- Jag skulle INTE bo på Hermodsdal. (Har börjat känna mig mer och mer malplacerad här. Känns som ett bra förstaställe att bo på men så fort jag får möjlighet så drar jag härifrån)
- Jag skulle ha ett jobb där jag får utlopp för min sociala kompetens samtidigt som jag är i mycket fysisk rörelse.


Det mesta stämmer överens med verkligheten. De enda få grejerna jag skulle vilja och antagligen kommer ändra på är mitt boende och arbetet.

Som jag sa vill jag inte bo på Hermodsdal. Det var kul och spännande de första månaderna men nu är det bara drygt.
En fråga jag ställer mig hyfsat ofta är: Va fan gör jag här?
När jag sen tänker efter var jag vill bo så kommer jag att tänka på Lindeborg självklart. Eftersom jag är uppvuxen där så känns området väldigt tryggt och bra.
Eller så kanske jag vill bo på Limhamn eller Bunkeflo. Har alltid gillat de stadsdelarna och skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta dit.
Sen vet jag inte? Det finns nog inte fler ställen i Malmö jag skulle vilja bo på. Kanske någon av kranskommunerna men jag vet inte?

Sen har vi det här med arbetet. Jag har ju inte riktigt definierat än vilken yrkesgrupp jag tillhör men jag har ju en pågående utbildning på Malmö Högskola på Lärarprogrammet.
Varför valde jag lärare i första läget?
Jag ville jobba med barn och ungdomar på ett sätt där jag kan lära dem något och på så sätt hjälpa dem ut på rätt väg i samhället.
Men vill jag verkligen jobba inom den svenska skolan?
Nej, inte som det ser ut i dagsläget.
Varför? Jo, för att man lär ungarna att vara så korrekta hela tiden. Inga svordomar, det är en dödssynd inom skolan. Du måste prata på rätt sätt. Du får inte lov att säga "Jag såg han" för det heter ju "Jag såg honom".
Jag vet att det inte ser ut likadant överallt men jag har gått och lurat mig själv hela tiden.

Under alla mina praktikveckor har jag gått och intalat mig själv att det varit roligt. I efterhand har jag dock kommit underfund med att så icke är fallet.
Jag undrade varför jag tyckte det var så jävla skönt att komma hem efter praktiken. Varför det kändes så jävla jobbigt att åka till praktiken på morgnarna.
Visst är det jobbigt i sig att pendla mellan Malmö och Genarp klockan 7 på morgonen för att vara i Genarp runt 8 men jag vet att den största anledningen till att det kändes så jobbigt var att jag helt enkelt inte var bekväm i rollen som lärare.

Mormor lär bli besviken om jag inte fullföljer min utbildning och jag vet att det inte ser bra ut med en ofullständig utbildning men jag har funderingar på att börja om.
Jag pratade med min gode vän Erik för ett litet tag sedan och han frågade:

"Har du aldrig funderat på att göra något helt annat än lärare?"

Jo, det har jag väl. Men har aldrig tagit någon chans eftersom jag varit så satans insnöad på lärarlinjen.
Men vid eftertanke så har jag kommit på att det är jävligt roligt sitta på kansliet nere hos Eriksfälts FF. Har hjälpt Anna där nere till och från i över ett år nu och mer och mer börjar jag komma in i det.
Frågar du mig vad jag vill ha för jobb så är det ett rörligt jobb du får som svar.
Men det här jobbet motsäger sig detta totalt. Allt är i och för sig helt och hållet beroende på hur du lägger upp arbetet. Det är ju en kontorstjänst men med alla aktiviteter man planerar så blir det rätt mycket rörelse också.

Skulle jag få en förfrågan om att jobba på kansliet på Eriksfält skulle jag inte tveka på att svara ja.
Mycket har och göra med mitt enorma EFF-hjärta men är det inte så man ska ha det på sitt jobb? Man ska brinna för det man gör.

Redan nu har jag fått en del ansvar. Bland annat har jag fått äran att ringa runt och försöka ragga upp sponsorer vilket jag ser väldigt positivt på. Tror det är en uppgift jag kommer klara galant.

Dessutom får jag jobba med barn och ungdomar. Det vill jag inte släppa. Det sociala utbytet är enormt viktigt för mig och jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade varit tränare för grabbarna eller jobbat på kollo.
Jag har lärt mig så otroligt mycket och det är sådant du inte kan läsa om.

Ytterliggare en sak som gör att jag är skeptisk till mitt pluggande till lärare. "Learning by doing" säger dem och bygger utbildningen på 90% teori. (Ingen förankrad siffra men det är så det känns)

Om det inte skulle bli något kanslijobb. Vad skulle det då bli av mig?
Skulle mycket väl kunna tänka mig att satsa på mitt skrivande. Jag älskar att skriva och tycker själv att jag börjar bli ganska hyfsad på det.
Försöker fortsätta på min bok och jag skriver ju sportartiklar och krönikor för EFF vilket är uppskattat bland många och varje artikel hamnar på runt 200-300 läsningar och det är rätt mycket för att vara "Lilla Eriksfälts FF"
Det är absolut något jag skulle kunna tänka mig. Att bli journalist av något slag.
Eller kanske romanförfattare? Vem vet.

Men frågan kvarstår fortfarande:

Vem är jag?
Är jag Martin Nerbring, lärare?
Är jag Martin Nerbring, kontorist?
Är jag Martin Nerbring, journalist?
Eller Martin Nerbring, författare?

Ja, jag vet inte än men en sak vet jag:
Jag ÄR Martin Nerbring, pojkvän, vän, lillebror, storebror, son, barnbarn, kusin, tränare och det räcker gott väl för att definiera vem jag är.
Jag vet att jag har lika mycket uppskattning tillbaka som jag känner för många och det hjälper mig igenom tuffa perioder som denna.

Tack ska ni ha allihopa!