I will be remembered for many generations.

En idealisk familj, ja det måste väl vara en familj som innehåller 1 mamma, 1 pappa och X antal barn. Eventuellt ett husdjur eller två som hundar, katter, marsvin eller varför inte ormar?
Mannen är en typisk familjefar som älskar att jobba men som prioriterar familjen framför allt annat. Han tränar evenuellt lite på gym eller motionerar lite lätt för att inte verka gammal.
Han älskar att överraska sin fru med diverse saker. En del stora saker och en del små saker såsom en liten blomma efter arbetsdagens slut eller en fin god middag för två på en mysig resturang.

Frun å sin sida älskar att pyssla lite i hemmet efter en lugn och skön dag på jobbet. Hon kan tänka sig att kanske möblera om lite för skojs skull. För att förhindra att hamna i samma mönster vecka efter vecka, månad efter månad. Mammas nybakade bröd på lördagmorgnarna står högt på önskelistan hos de övriga i familjen. Ingenting går upp emot doften av nybakat bröd och en kopp varm choklad.

Barnen är som vilka barn som helst. Med massor av bekymmer som de stöter på under tiden de växer upp, då de märker att saker och ting förändras. Att gå till mamma och pappa med sina bekymmer det är pinsamt men man gör det för att man vet att mamma och pappa vet bäst.
Dottern måste köras till ridningen, dansen eller konståkninge eller vad nu hon kan tänkas hålla på med.
Sonen har sin fotbolls- eller hockeyträning han måste till. Och han måste vara i tid, annars får han ju inte spela match till helgen.

Lördag morgon och alla samlas kring frukostbordet. Det är den första lediga dagen efter en hård vecka med jobbande och pluggande.
Familjen tycker att det är skönt att vara lediga och njuter av frukosten. Efter frukosten sätter alla in sina tallrikar i diskmaskinen och barnen springer ut i trädgården för att känna gräset kittla mellan tårna. Klockan börjar närma sig lunch och man åker ut till Farmor och Farfar eller Mormor och Morfar för att äta lunch med dem. Det blir en succé eftersom Farmor/Mormor har lagat en utomordentligt god lunch bestående av nypotatis och hemmalagade köttbullar.

Maten äts upp och Pappa får köra grabben till samlingen. Matchen förloras men, vad gör det? Grabbarna hade roligt och det är ju trots allt inte hela världen. Jag menar, det är ju bara en vecka kvar till nästa match.
Dessutom ska ju pojken hem och leka med sin bästa vän efter matchen och det slår ju ut allt vad fotboll eller hockey är. Ingenting går upp emot att spela TV-spel med polaren.

Söndag och tidig morgon. Mamma går upp för att packa ner en matsäck till hela familjen. Det måste man ju ha ifall man ska vara borta en hel dag när tösen ska ha uppvisning. Uppvisningen går strålande och även hon strålar av lycka när hon ser att mormor och morfar också kommit till uppvisningen med videokameran för att njuta av sitt barnbarns show.
Veckan avslutas med en myskväll i soffan framför en animerad långfilm om en massa talande djur. Mamma och pappa får bära in vars en unge till sängen eftersom båda somnar innan filmen är slut.
Vnflaskan korkas upp och ett glas vitt eller rött vin avslutar en helt normal men underbar vecka.

Den gångna helgen är nog en av dem absolut bästa helgerna någonsin för min del.
Fredagen passerade förbi som vanlig. Inga större händelser. Var uttagen till match men tydligen inte bra nog för att få spela så jag fick sitta på bänken hela matchen. Lagom roligt. Sen blev det ju inte bättre när man fick reda på att det inte blev någon match på lördagen med U-laget.

Lördagen blev desto roligare, då jag och mina föräldrar åkte till Martin Olssons för att handla lite till den stundande festen. Däreter åkte vi till lokalen för att duka och ställa i ordning. Jag kände på mig att det skulle bli en höjdakväll.
Jag åkte hem för att göra mig i ordning, duscha och fixa lite musik m.m.

Vid femtiden började gästerna ramla in och det blev en hel del folk som skulle äta. Tur för oss att vi hade beställt mycket mat. Med gästerna kom också presenterna och vilka presenter sen. Fick en digitalkamera av min familj, CalvinKlein kallingar, drinkböcker, en bok om tidernas 50 sämsta bilar, pengar, presentkort på systemet, presentkort på mobilia, en massa drinkglas och shakers. Jag fick även ett enormt Martiniglas tillsammans med en massa glas, sugrör i starka färger, cognacskaraff. Detta fick jag av dem underbara tjejerna från Stockholm, Lisen, Maggi, Emma, Bea och Frida. Av Danny, Björn, Bjergan och Mange fick jag ett paket torrfoder för katter. Haha. Danny sa att dem hade glömt bort att handla någonting så därför sprang dem in på ICA och handlade kattmaten. Eftersom dem är sådär lagom störda så tänkte jag att "Ja men då gjorde dem en kul grej av det istället". Men efter ett tag så kom Danny fram till mig och sa att jag skulle få min riktiga present. Han drog ut mig därute och sa: "Därborta är din present" och pekade bort mot Björn som satt i en bil. Jag tänkte att Björn nog hade presenten i bilen. Men Björn stannade och Bjergan sa grattis. Jag fattade först inte. Men jag fick fan ta mig en bil av dessa pittarna. En Ford Escort årsmodell -85. För övrigt en av bilarna i boken jag fick av storebror om de 50 sämsta bilarna. Men skit i det.

Av Matte, Tonny, Gren och Horvie fick jag något jag önskat mig länge: DraughtMaster med en 5 liters öltunna.

Helt sjukt. Maggi gav mig en fin korg där hon samlat alla mina intressen med mat, ansiktskrämer m.m. Tack allihopa för presenterna. Jag är jättenöjd med allt jag fick.

Jag måste bara nämna en sak också. Känslan jag hade när Wrangel och Artur kom till festen. Eftersom jag visste vem dem hade med sig i sitt sällskap så började mitt hjärta slå hårdare och snabbare. Jag blev så in i helvete nervös. Och så kom hon run hörnet och det blev om möjligt ännu hårdare slag och ännu snabbare. Hon hade kommit. Lisen. Ändra från Stockholm för min skull. Det var inte verkligt. Men hon va där i alla fall och kvällen blev ännu bättre.
Maten var skitgod, dock hann jag inte smaka så mycket av. Jag var helt uppe i varv. Jag kunde inte sitta ner och jag kunde inte äta. Artur och Wingman fick dela på min mat.
Efterhand så droppade mina släktingar av och det var faktiskt trevligt att ha dem där. Men dem klarar väl inte vårt tempo. Hehe.
Men alltfler polare började droppa in och feststämningen steg. Med mer presenter =) Av Fjortis (Christian Stendahl) och Tusse (Andre Andersson) fick jag en mixer till att mixa lite smoothies and stuff. Två vinflaskor fick jag också. Inte för att jag dricker vin. Men det är väl inte för sent att börja.

Vidare på kvällen fortsatte festandet och jag var lyrisk hela kvällen. Jag kunde inte låta bli att le hela tiden. Det var bara så jävla perfekt. OCH LISEN VAR DÄR. Jag kan inte hitta något ord som beskriver hur jäkla glad jag var över att ha henne där och firade min 20:e födelsedag. Det var som kronan på verket. Pricken över I:et, Grädden på moset, ja ni fattar. 

Det var tur att jag mamma och pappa hade varit i tyskland och handlat in förnödenheter i dryckväg. För allt gick åt. ALLT! Ni som kom dricker som jag vet inte vad. Vi hade hur mycket öl som helst. Det tog slut. Vi hade köpt en jäkla massa cider alkoläsk och vin. Det var slut. Men det var lite det som var meningen.

Vid 3 var det dags att packa ihop och jag gick med Lisen, Maggi, Gren, Tonny och Björn hem. Vi stannade vid Shell för att töserna var hungriga. Det blev korv för Maggi och baguette för Lisen.  
Väl hemma så låg jag och lisen och snackade i över tre timmar. Lägg därtill till en massa tid där jag bara låg och tittade på henne. Asså ni som läser nu, ni förstår inte hur salig jag är när jag är med henne. Jag njöt av den stunden jag hade med henne och gissa om jag var uppe bland molnen av att vakna med henne vid min sida.

Ibland är livet hur bra som helst. 
På Söndagen blev det städning för mig. Tog inte så lång tid. Vi Nerbrings är jäkligt snabba. 
Efter det stack jag hem till Artur och träffade hela gänget. Artur ville sova så han skickade ut oss och vi stack till Wingman för att tjejerna hade lite grejer där. En liten runda i stan blev det och sen var det dags för Lisen att åka hem. Sorgligt men jag kunde inte tvinga henne att stanna lite till. 
Ska ju ändå snart upp till henne så. 

Vill bara tacka Mamma och Pappa för att dem fixat hela festen till mig. Vill tacka mina släktingar för att dem kom och firade mig och jag vill tacka alla mina vänner för att dem gjorde festen till en ordentlig födelsedagsfest. 

På återseende. //Martin Nerbring\\ 

...är lång tid. Det är väldigt lång tid om man ska vara ärlig. Man torde känna sig gammal ifall man släpat sig igenom 20 år. Men vafan jag känner mig inte gammal.

Jag fyller 20 på söndag och många säger att när man är 20 blir man vuxen på riktigt. Men va då vuxen på riktigt? Jag känner mig inte vuxen i den meningen, jag känner mig fortfarande som en ungdom. En tonåring. Jag får lite samma känsla nu som då man skulle börja nian. Under åtta år hade man gått och kollat på niorna och tänkt att fn vad stora dem är. Kommer jag också vara så stor? Men sen när man väl kom upp till nionde klass så märkte man att fan, man är inte så jävla stor.  Samma känsla hade jag när jag spelade i Pojklagen i fotboll. Killarna i Juniorlaget var ju stora så in i helvete och jag hade svårt att tänka mig att jag en dag skulle vara junior.
Sen när den dagen kom så var det inte så jävla stort att vara junior. Vi var ju små fortfarande kändes det som.

"Man är inte äldre än man gör och känner sig" brukar man säga och det stämmer väl men vill jag inte vara vuxen då? Vill jag vara kvar bland ungdomarna. Ska jag vara ärlig så är jag nästan lite rädd för vuxenlivet. Jag vet att jag kommer inte ha några problem med det eftersom jag kan ta hand om mig själv ganska bra, jag kan diska, tvätta, laga mat och såna grejer som man behöver och jag kan snacka för mig så det är inga problem att möta nya grejer. Men jag är väl lite så att jag inte vill lämna det som varit bra. Mina ungdomsår har varit skitbra. Jag har haft hur kul som helst. Upplevt både framgångar och motgångar. Både inom fotbollen, familjen, jobb, skola m.m. och jag har absolut inget att klaga över. Men de åren kommer ju inte igen. Dem är passé och man kan väl säga något i stil med: "Jaha, det var kul så länge det varade"
Nu tror jag ju definitivt att jag kommer uppleva många roliga år till så det är inte det som oroar mig. Men ta fotbollen till exempel. När man var yngre så åkte man på olika turneringar och läger och spelade turneringar här hemma i malmö och så. Vi som var med kommer aldrig att glömma Rexam Cup, när vi vann turneringen helt otippat. Ingen kommer heller aldrig glömma när vi vann Dana Cup i Danmark och även om vi inte vann i Gothia Cup, där vi åkte ut i åttondelsfinal i en match där vi lika gärna kunde vunnit så är det en oförglömlig resa. Sånt kommer jag aldrig att uppleva som spelare igen. Jag kommer göra allt för att mina egna spelare ska få lika oförglömliga resor och ha lika kul som jag hade. Men det kommer ju inte vara samma känsla för mig när jag springer och stångas med 30 åriga gubbar.

Det är e känsla av tomhet som smyger sig på mig när jag tänker på det. Men kanske är tomheten bara tillfällig. Kanske fylls tomrummet igen när jag går in i nya faser så småningom när jag giter mig, skaffar barn, gör en karriär inom jobbet eller lyckas uppnå andra mål. Men just nu är det bara skrämmande att lämna allt bakom mig.
Det är dock dags att snart se fram emot 20 nya underbara år. Med mina vänner och min familj.
Det gäller att försöka ha kul varenda dag. För tiden som gått kommer aldrig tillbaka....