When it´s right it´s right!
När jag satte mig här hade jag hur mycket som helst jag ville skriva.
Nu är jag helt tom i skallen. Eller så är det tvärtom. Jag har fortfarande allt i skallen och vill få ut det men vet inte vart jag ska börja.
Som det ser ut just nu har jag en del jobb att se fram emot. Erik har fixat ett endagsjobb imorgon till mig. En dag är bättre än ingen dag. Men sen ser det ut som att helgerna blir fyllda med jobb.
Vågar inte ropa hej än men det känns väldigt bra.
Trots att Emelie är långt borta just nu så blir jag bara säkrare och säkrare på oss.
Det ligger så rätt i mun att säga: "Min flickvän..." när jag pratar om henne.
She is wonderful...
Match imorgon med Nydala. Match med grabbarna på lördag. Match med grabbarna på söndag. Det är hur grymt som helst. Det är mycket fotboll just nu men det är kul som fan.
Aja, jag ska lägga mig i soffan nu
Ha det fint! ciao!
Allt är på sin plats...nästan...
Just nu känns det mesta så jäkla bra.
Emelie har en stor del i det.
Grabbarna i P 98/99 har också en stor del i det.
Däremot känns det inte så bra vad gäller min egen fotboll.
Jag har alltid gjort allt jag gjort till 100% och vill fortfarande att det ska vara så.
Därför känns det dumt att som idag tacka nej till en match.
Det var till B-laget och jag har egentligen inget direkt ansvar att ställa upp där men när man vet att dem har problem att få ihop lag får man ändå på något sätt dåligt samvete.
Detta har fått mig att tänka. Kan jag inte ställa upp till 100% så känns det inte lönt att fortsätta. Så nästa år blir det nog bara grabbarna och så hoppa in o hjälpa till då och då hos något lag. Antagligen EFF:s B-lag.
Snart åker hon. Det tråkiga är ju att jag åker en dag tidigare än henne. Jag ska till Hästveda på fredag morgon och hon åker på lördag eftermiddag. Hade varit kul om man fått fredagen också. Men istället får torsdagen bli hur underbar som helst.
3 veckor går fort. Det är inte så farligt. Jag kommer sakna henne men det vore ju konstigt annars.
Jag hoppas hon får precis lika roligt som hon hoppas på.
Imorgon väntar ännu en dag på kansliet och det ser jag fram emot. Skönt att ha något att göra. :)
På återseende!
Another turning point...
Jag ville så gärna åka men jag kunde inte lämna grabbarna.
Jag hade behövt åka. Bara för att få sitta ner och bara vara. Långt ifrån all stress här hemma.
Jag hade velat åka för att få spendera mycket tid med Emelie. Ja, hennes trevliga föräldrar också naturligtvis. :)
Men, grabbarna är i semifinal i MM. Jag vet att vissa tänker bara: "och?" men för mig är det inte bara "och?".
De här grabbarna har skänkt mig så mycket glädje och gett mig så mycket tillbaka att jag kände att det skulle vara som att svika grabbarna att inte vara där den femte september.
Jag måste ta mig till stugan en helg. Jag måste få komma iväg lite. Jag vet att det bara hade varit för en helg som jag hade kunnat sätta mig och ta en stund åt att bara fundera. Men det hade varit guld värt.
Allt är så bra just nu. Ändå känns allt stressigt. Eller inte allt men, ja ni förstår.
Vi ses! På återseende.
Puss och kram
Dreams may come true...
Måndag kväll. En ny veckas första dag har precis tagit slut. Jag har hunnit komma hem efter träning med smågrabbarna. En dusch innan jag sjönk ner i soffan hann jag också med.
Nu finns det tid för lite skrivande.
Vilken helg det har varit.
Grabbkväll i fredags. Det blev en liten återträff med kollofolket. Var nog bra med en återträff så tätt in på kollo. Känns som att man är tvungen att successivt komma in i verkligheten. Haha...
Lördag var det fotboll. Det gick bra denna gång. Vinst 5-1. Är dock avstängd nästa omgång. Fick mitt tredje gula kort för säsongen och det straffas med en matchs avstängning. Jag kunde inte hjälpa det Emelie...,:P
Fick sen besök av Emelie, Jenny, Erik och Wrangel som på ett nätt sätt firade min födelsedag. Tack för presenterna. :)
Var hemma hos morfar i Söndags. Mormor var uppe i stugan och fixade i trädgården så jag åkte hem till morfar och tog honom med ut på en runda så han fick röra lite på sig.
Han har inte varit ute så mycket sen operationen och det märks.
Vem vi än mötte så hörde man "Men hej Allan, det var länge sedan..." och så skönt det känns att få höra att morfar är omtyckt.
Jag vet att mormor och mamma också tycker om morfar men de har nog tröttnat lite på honom. Så att han får komma ut och få full uppskattning är nog bra för honom.
Senare åkte jag till Hörby och träffade en del av Emelies släkt och det var jävligt trevligt. Kul stämning i den familjen. :)
Det gick enligt rapporter väldigt bra. :)
Har funderingar på att börja skriva igen. Började ju så smått för ett tag sedan men det dog ut ganska snabbt. Vet inte varför det dog. Jag älskar ju att skriva. Det är så frigörande. Man har så mycket inom sig som man känner för att få ut på print men man tar sig aldrig tid.
Jag vill börja men tror tyvärr inte jag kommer ta mig den tid som behövs på ett tag i alla fall.
Det kommer nog någon gång.
Det har blivit lite av en dröm för mig att skriva en bok och som en vacker ung kvinna sa till mig rätt nyligen:
"Drömmar är till för att uppnås" och det stämmer väl.
Jag kommer skriva en bok en dag men det är ju helt upp till mig själv när det blir dags.
Martin Nerbring, Författare?
På återseende! Ciao!
Back to reality...
"Kollo är stort, man andas, äter, skiter och lever kollo"
Nu när jag sitter här och funderar på sommaren som gått får jag bara positiva bilder. Precis som förra året.
Ända skillnaden är att då var allting nytt. Det var så många nya intryck och jag kommer ihåg hur allting brast för mig på slutfesten när jag satt och snackade med Erik och Dennis i lekstugan.
Detta året brast det inte för mig. Det var dock väldigt känslosamt även detta året på slutfesten. Roffe, kungen av kollo gjorde sitt sista år som kollointendent och chef nere i Höllviken och det var en hel del som fällde tårar.
Roffe var och är en legend för alla som har varit på kollo de senaste tio åren. Både barn och ledare.
Men när en epok går i graven föds en ny och så även denna gång. Christer som ska ta över är hur grym som helst och kan nog axla den stora mantel som det innebär att ta över efter Roffe.
Jag ser bara positivt på nästa kolloår.
Men för att återgå till verkligheten här hemma känns timmarna väldigt långa. Det har varit hektiska dagar för mig de senaste veckorna.
Kollo har ett högt tempo och jag trivs med det. Dagarna går fort och kanske gick dem för fort detta året.
I lördags morse åkte man direkt från kollo till Eskilsminne för att vara med grabbarna under de två sista dagarna på Eskilscupen.
Helt enormt roligt att vara med dem och jag tror det var en bra övergång att gå från kollo till grabbarna. Det blev liksom inte sådär jättedrastiskt utan det blev en mjuk övergång.
Men ändå känns timmarna fortfarande jättelånga. Man är van vid att ha saker att göra hela tiden men här hemma har man inte det på samma sätt.
I och för sig har jag mycket att göra men den här dötiden framför datorn och framför TV:n i soffan har jag inte upplevt på länge och än om det är skönt att bara andas ut så är jag inte bekväm i situationen.
Vilket kanske egentligen är rätt bra med tanke på att jag då aktiverar mig mer eller?
Om man vänder på steken och blickar framåt istället så ser även det hyfsat ljust ut.
Fotbollsgrabbarna kommer gå skitbra den här säsongen.
Jag kommer tillbringa en hel del tid på Röda Stugan (Nej, inte Röda stugan på kollo utan EFF:s klubblokal) där jag kommer hjälpa Anna en massa. Kul som fan.
Emelie kommer jag träffa också. En riktigt go tjej. Helt fantastisk. =)
Den enda fläcken på denna solen är att jag för tillfället är sysslolös. Jag vet inte vad jag ska göra nu till hösten då jag måste ta ett studieuppehåll. Men jag vet att det är sånt som löser sig. Det gör det alltid.
Ha det gott allihopa!
Kom ihåg: Efter regnet kommer sol!
