Confusing.
Fuck it. Allt känns helt förvirrande just nu. Vad fan ska jag göra? Varför känns det så?
Detta inlägget blir ett sånt patetiskt inlägg som jag lovat mig själv att aldrig skriva för vem fan vill läsa ett sådant. Fuck it. Jag måste avreagera mig. Måste få utlopp för de odefinierade känslor jag känner. Jag blir allt säkrare på att det jag känner är en blandning av ilska och ångest.
Anledningen? Nej, det håller jag för mig själv tills jag vet mer. Jag fattar inte? Man gör det man känner för. Man är den man är. Ändå så vill det liksom inte lossna. Jag kan ju lätt säga att jag har den senaste tiden varit jävligt optimistisk inför framtiden. Det har sett ljust ut. Men som jag sa i ett tidigare inlägg: Ju högre upp du når desto tyngre blir fallet. Men så ska det fan inte vara. Fuck it. Jag kan ju säga att jag inte tänker lägga ner så mycket möda på det. Jag kommer vara lack ett tag. Det måste även jag få vara men jag tänker inte låta det knäcka mig. Jag får försöka se förbi det.
Nej, jag behöver fan samla mig och rannsaka mig själv. Vad är det jag vill egentligen? Fuck it.
Förlåt Jessica, jag orkar inte vara positiv hela tiden. Men när vi ses i skolan kommer jag att vara det. Dock inte imorgon och inte på torsdag. Kanske på fredag.
Som en vit vägg...
Jag brukar vara en av de största pessimisterna när det gäller snö men denna gången var det bara trevligt och mysigt. När Andreas hoppat på tåget bestämde jag mig för att börja gå hem. Mest p.g.a. jag glömt ta med mig tillräckligt med pengar för att det skulle räcka till bussen men, det var jävligt skönt att promenera genom snön idag. Jag gick och lyssnade på mina akustiska versioner av Bon Jovis låtar och var på strålande humör. På vägen gick jag förbi människor som är som jag varit innan: Plågade av snön. Själv kunde jag bara le för mig själv och känna snöflingorna smälta mot ansiktet. När jag kom in i ett villaområde, fråga mig inte vilket för jag tror jag gick lite vilse, så kom tystnaden plötsligt. Jag tog ur hörlurarna ur öronen och bara gick och lyssnade på den dova tystnaden som lagt sig. Jag har inte tänkt på det innan men kan det vara så att snöflingorna bildar någon slags vägg så att oljudet från bilarna på vägen inte hörs lika mycket som i vanliga fall. Det var i alla fall grymt skönt att inte höra någonting. Bara gå i sin egen värld och titta upp mot snöfallet som blev allt tjockare och tjockare för att sedan till slut tunna ut och släppa igenom allt ljud igen.
Då blev det dags att återvända till Bon Jovi. När jag sedan var hemma mötte jag Danny vid garageuppfarten, han var på väg ut på ett ärende och han sa att han hade försökt ringa mig för att fråga om han skulle köra mig hem. Det var ingenting jag hade hört när jag gick genom villaområdet och var helt isolerad från allt ljud.
Men vad gör det. Jag fick en lång promenad och det är aldrig fel...
I'm that star up in the sky.
This time I have decided to write in English. Why? You wonder. Well, I found out that my friend from USA told me that she reads my blog and translates all of it from Swedish into English. This time I thought I could make it easier for her.
Today is Thursday. I don't why but I have a unpleasant mixture of feeling inside me today. In one way I'm feeling good, no way beyond good. I'm feeling euphoric and elated. But in another I'm feeling some kind of anxiety. I don't why really. It's just there. This horrible feeling that keeps trespassing my mind. I guess it's nothing to worry about because like I said yesterday I'm on a roll. Everything seems to go my way at the moment. Maybe that's where my anxiety comes from? You know, that everything is so good right now, that my confidence is up high with the clouds that a possible setback would make my fall even worse.
But I also guess that's not what I am supposed to think about now when I finally have got calm in my life. Why shall I be afraid of falling when I am at the top? No, it's time to get rid of those feelings. I am strong, I know that and my friends know that. Especially at this moment. I talked to my dear friend Jessica about this. She's awesome. She seems to know exactly what to say every time I have something bothering me, and it helps.
It also helps to write. During this time I have told all of you that I were anxious about something my anxiety has disappeared and now I'm just feeling GREAT!
Writing is underestimated. That's a fact.
This past few days has been incredible. I have realised what I want. But my question to all of you out there is:
"Can you stare at your goal so much that you miss out on something else?"
I don't know but, I think this time I wont take my eyes of my goal no matter what. I'm going to get there. I'll be careful. Don't worry about that. Earlier when I have had my sight at a goal I have had things in my way that I let myself be prevented by. Not this time. I wont ignore thing that's is important but I have said it before but I will say it again: Nothing can take my eyes off the goal this time.
The goal is too interesting to let go off. I can promise you that.
Now It's time for me to do an interview with my teammate Mattias. When it's finished I will publish it on http://www.svenskafans.com/grusplan/eriksfalts_ff
See you all!
I can see clearly now the rain is gone
Onsdag. Vädret är ruskigt. Det är fan inte roligt med höstväder. Men vad ska man göra? Det är inte precis så att jag ändra på det. Det som känns skönt är att man inte känner sig deprimerad över det tråkiga vädret.
Annars brukar ju ett tråkigt väder göra att man blir lite nedstämd och orkeslös. Men för tillfället känner jag att jag inte behöver ge efter för det. Jag har hur mycket energi som helst och det känns så jävla fint.
Jag är som bäst när jag är överladdad med positiv energi. Flera vänner har sagt att jag har en stark inverkan på dem. Är jag glad och sprudlar av glädje smittar det av sig och mina vänner höjer sig från höstdeppet och det känns underbart att höra det.
När jag e glad sjunger jag. Och fy satan vad jag har sjungit de senaste dagarna. Som Danny sa igår när Jeannie och Sanna var här: "Han sjunger i duschen, när han diskar, städar, tvättar, pluggar, Ja typ överallt"
Det är grymt fascinerande vad musik kan påverka ens känslor. Brister man ut i sång känner man sig genast mycket bättre. Oavsett om det är en glad eller sorglig låt. I alla fall för mig. Sång och musik är ju känslor skrivna med en rytm.
Jag vill börja skriva. Mitt sug att få skriva har vaknat till liv igen. Jag vill börja skriva. Att skriva här på bloggen och dela med mig av ett känslomässigt potpurri är så tillfredsställande och jag känner mig upprymd varje gång jag avslutar ett blogginlägg. Det ska ju tilläggas att vetskapen av att folk läser bloggen och blir berörda av den gör att man får en kick men, jag skulle vilja börja skriva typ något romanliknande. Det låter kanske lite långsökt och så men jag känner att det skulle vara en kul utmaning och faktiskt lite av en dröm att en dag få konstatera att: "Jag har fan skrivit en bok." Det enda som egentligen hindrar mig från att börja är min utbildning. Allt läsande och all fokusering på skolan är lite av ett störande moment om jag ska skriva. Jag kommer nog vänta tills jag är färdig med skolan så att jag kan fokusera allt på skrivandet.
Martin Nerbring, författare. Det låter stort. Som sagt kanske lite långt bort men en dröm är en dröm och inte alls omöjlig att uppnå.
Jag är just nu inne i ett flyt där allting är möjligt. Motgångarna blir möjligheter.
Så jävla skönt känns det.
It's quiet. It's oh so still.
Sitter lugnt och skönt i min lägenhet och bara njuter av stillheten. Danny är på jobb och egentligen skulle Jenny, Hedda och Sandra komma hit och hålla mig sällskap men jag kände att jag inte hade varit ett trevligt sällskap med tanke på att jag känner mig lite hängig på grund av en befarad förkylning.
Hoppas att töserna ger mig en chans till att visa upp mitt crib i framtiden.
Skrev tenta idag. Det är lika stor chans att jag klarade den som det är risk att jag inte klarade den. Inte för att jag skulle bli jättedeppig om jag skulle behöva göra omtentan. För min del är det bara G i kursen som gäller. Har jag sedan klarat det på 1 eller 5 tentor skiter jag i. Klart att det är skönt att få det avklarat på ett försök men vafan, det är inte hela världen. Jag försöker dela med mig av den inställningen till mina kurskamrater men de flesta verkar inte vara mottagliga för sådant. Så då får dem sitta och bita naglarna fram tills resultatet kommer.
Jag tänker då inte vara orolig.
Det är rätt roligt när man tänker på det egentligen. Den allmänna åsikten är att en omtenta ses som ett misslyckande. Men vänd på det: En omtenta är en extra chans. Inse det.
Måste bara berätta en sak. Timbuktu, den så älskade och omtyckte hiphoparen. Han har sjunkit i mina ögon. Jag gillar inte honom lika mycket nu som jag gillade honom innan. Tyckte att han var skitcool som bakade in lite politiska gliringar i sina texter. Det var ju fan det som gjorde att man tog till sig hans texter. Nu har han, enligt mina ögon, slängt sig åt alla andra megapolitiska idioter genom att öppet gå ut och berätta vilken sida han står på politiskt sett. Det är väl egentligen inget fel i att privatpersonen Jason Diakité tar politisk ställning och det är skitsamma vilken sida han står på. Jag tycker att som artist var han mycket mer originell och asskön när han inte direkt sa vad han stod bakom.
Dessutom uttalade han sig om att han skulle göra allt för att störta den sittande regeringen. Inte som Jason Diakité, privatpersonen. Utan som Timbuktu, artisten och kändisen. När min vän Emma berättade att hon skulle se Timbuktus spelning blev jag inte det minsta exalterad. Jag hade blivit det innan jag läste artikeln om honom. Men nu är Timbuktu för mig bara en av alla dem som rättar sig i ledet. Han sålde sig på något bisarrt sett.
Nä, ingen mer Timbuk för mig.
Imorgon är det Cup. Makedonija Cup som spelas ute i Rosengårds plasttält. Blir lite annorlunda detta året eftersom jag tillhört Nydala IF i slutet av föregående säsong. Nu är jag dock Eriksfälts spelare igen och ska därför representera Fältet i turneringen. Det som är "jobbigt" är att om vi kommer 2:a i vår grupp och Nydala kommer etta i sin innebär det att Eriksfält och Nydala möts i nästa gruppspel. Det kan bli jobbigt det. Men skit i det. Jag ger alltid 110% för den klubb jag representerar.
Låttips under kategorin nostalgi: Usher - You´ll be in my heart
Tågresenär!
Två dagar i rad förra veckan var jag på resande fot med tåg. I torsdags tog jag tåget till Ystad och bytte där till bussen mot Hammenhög för en liten visit hos Jessica. Första gången jag varit i Hammenhög och det var jävligt exoktiskt. Haha.
Det blev en jävligt trevlig vistelse och hembakad pizza är aldrig fel. Tiden flög dock i väg och har man en tid att passa i Malmö så blir det svårt att hinna med en kopp kaffe också.
Dagen därpå var det återigen dags att ta Ystad-tåget. Men denna gången för att stanna i Ystad. Det var hem till Andreas för lite skolarbete. Vi hann med det mesta och det blir väl rätt så bra. Fast som Andreas påpekade så är jag alltid jävligt lugn i sådana här situationer. Men det känns ibland som att det är till min nackdel. Men men, skit nu i det.
Vid 5-tiden blev det dags för att åka hem till Malmö. Tåget är jävligt drygt att åka med men det ger utrymme för tanke och reflektion.
Tänk så mycket människor som sitter på samma tåg. Som åker samma sträcka men som ibland stiger av på andra destinationer än den du väljer. Så många som går igenom samma sak som du själv men når helt olika mål. Som av samma resa upplever helt andra saker och som reagerar olika på de upplevelserna.
En del som lever i nuet. Sitter och snackar med sina medresenärer och inte har något emot att sitta kvar ett tag till.
Andra som bara längtar tills man är framme för att kunna gå av och njuta av att man tagit sig igenom den långa resan. Sen finns det dem som önskar att dem aldrig satt sig på tåget och vill vända om.
En sak är säker: Vi kommer alla att sitta på ett tåg med en av de tre känslorna. Det är vi själva som bestämmer var vi ska hoppa av på sträckan.
Dags att käka lite nu. Vi ses kanske på resan!
