Vi är inte odödliga. Snarare naiva.
Men jag tror, precis som jag läste någonstans, att sådana här skalv är bra för oss människor. Oss nordbor.
Det gör att man sätter in saker och ting i perspektiv. Nu är det inte så att jag i samband med jordskalvet fick en uppenbarelse och kommer inte att göra någon värsta omvändning i livet och börja leva annorlunda men lite känns det ändå som att man fattar att man är inte odödlig.
"Jordbävningar och jordskalv händer inte oss här uppe i trygga Sverige"
Ja, jag är nog inte ensam om att någon gång ha tänkt den tanken när man på nyheterna sett förödelser efter samma typ av naturkatastrofer i andra länder.
Men, detta var kanske en liten fingervisning för oss. Det kan hända oss. Vi får nog lägga av med den naiva mentaliteten "Att det händer inte mig".
Det är likadant med allting: Fruktansvärda bilkrascher, det händer inte mig. En brutal misshandel, det händer inte mig. Ja, det finns hur många saker som helst som jag skulle kunna rabbla upp där de flesta av oss hade tänkt samma tanke.
Nu säger jag inte att man ska gå och vara rädd för att krocka när man är ute och kör bil eller för att bli rånad när man är ute och går sent på kvällen. Verkligen inte. Men tror ändå att man ska vara medveten om att det kan faktiskt hända mig.
Aja, nog om det nu....
Snart nyårsafton och 2009 närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt. 2008 har varit ett förvirrande år.
Nyårslöften är väl inte lönt att jag avger. Jag är ändå kass på att hålla dem. Istället ska jag ta vara på alla chanser jag får. Vad det nu än må gälla.
Med stärkt självkänsla och en säkerhet på mig själv som överträffar allt annat tror jag att nästa år kommer bli ett grymt år. Jag har redan börjat prioritera mig själv och mina intressen högre nu och kommer nog forsätta med det. Även om man möter några sura miner och en del personer som kanske inte det minsta håller med mig så mår jag bättre.
Men innan dess har jag hunnit skriva ännu fler blogginlägg...så vi ses...Ciao!
Hur fan skulle jag kunna veta?
Som idag på träningen med smågrabbarna. För er som inte vet så är jag tränare i fotboll för pojkar födda -98/-99 och jag trivs något enormt med det. Ibland känner jag mig inte bara som deras tränare utan också som en av dem. Jag lever mig in i matcher och träning lika hårt som grabbarna.
Den 2:a februari väntar SkåneCupen för en del av våra grabbar och SkåneCupen är den turneringen ALLA vill spela. Tyvärr så går det inte och eftersom vi är 25 stycken spelare på pappret och vi bara har med 9 stycken i den truppen vi tar ut så får en del sitta vid sidan och titta på istället. Det blir självklart många besvikna fotbollsspelare när de framkommer att just dem inte blivit uttagna och så ska det vara. Man vill ju spela fotboll och får man inte det så har man rätt i att vara besviken.
Men vi hade en kille idag, han blev inte uttagen och han blev så besviken. Så besviken att gråten satt i halsen på honom redan när han gick ut i omklädningsrummet.
Hans mamma som var med på träningen såg detta och gick direkt fram till mig och bad mig prata med hennes son för att han var så besviken. Hur som helst efter en lång pratstund och en väldigt jobbig situation för mig. Inte för att jag inte visste vad jag skulle svara för det visste jag. Jag vet ju hur jag och Björn har resonerat när vi tagit ut laget. Men det var jobbigt för att denna killen mådde så dåligt över det. Och jag fick förklarat för mig att killens föräldrar nästan fått släpa ner honom för att han kände att han tillhörde "de dåliga" i laget och han har övervägt att sluta. Under samtalet fick jag höra: "Det måste ni ha sett. Det måste ni ha märkt!" Nä, det har vi inte märkt, för när han varit nere på träningarna har han varit hur glad som helst och varit den killen vi har vant oss vid att se.
När killen o hans mamma kom hem hade han inte klarat att hålla tårarna tillbaka och mamman ringde till mig. Nu visar det sig att killen vill inte komma tillbaka till träningarna. I alla fall inte på ett tag. För han hade ingen motivation att komma ner på träningarna när han inte hade några turneringar att träna för.
Detta är en jobbig situation för laget och för mig. Killen är en av lagets absolut snällaste killar och han är duktig på fotboll.
Men hur skulle jag kunna veta att han kände att han inte räckte till när man inte fått reda på något?
Det var som jag sa till den här mamman att jag och Björn, vi är så pass snälla och schyssta killar att vi nästan aldrig får höra någon negativ eller konstruktiv kritik. Vi får alltid bara höra positivt och visst det är kul. Men hur ska vi kunna göra något åt våra brister om vi inte får reda på att vi har några? Har vi gjort på ett sätt tidigare som gått smärtfritt så är det människans natur att göra likadant bara för att man lever efter "If it aint broken, Why try to fix it?"
Men jag tar åt mig av den kritiken jag fick idag och jag gör det till något bättre i framtiden och det är väl så det ska vara? Att man tar lärdom av sina fel och sina brister.
Men just nu känner jag mig som en stor jävla idiot. En skit rent ut sagt...
Jag hade hur mycket roliga grejer som helst att skriva idag men jag känner att det passar sig inte att skriva det just nu. Jag får försöka smälta detta först sen kommer jag kanske skriva det jag hade tänkt....
Jag hoppas innerligt att den här grabben vill komma ner och träna med oss i fortsättningen...
Mer bränsle!
Det blåser rejält nu. Vart jag än går så stormar det. Men det är bra. I alla fall för min del. Jag älskar när det inte är helt stilla vatten. Det ska gärna bli lite utmaning att hålla sig kvar.
Men på något sätt blåser inte vinden direkt på mig. Den tar omvägar och går runt mig istället. Kanske hade varit bäst om den blåst direkt på mig. För hela situationens skull. Men nu är det jag som har övertaget. Det är jag som är i överläge och det trivs jag med. Att veta att jag kör med raka rör och öppna spjäll.
Fick mig många härliga skratt innan föräldramötet igårkväll. Jag fick reda på att jag upprör folk. Visst, att de blir upprörda är kanske inte roligt men det är alltid trevligt när folk inte håller med mig. Folk får gärna tycka precis tvärtom som mig men jag kommer aldrig att gå ifrån mina egna värderingar. Jag kommer stå upp för mig själv och de mina. Hoppas inte folk tror något annat. Därav kom skratten igår. Haha. Löjeväckande men så kan det vara.
Blev ett kort inlägg idag. Får skriva mer när prakikten är slut. Ha det fint allihopa! Ciao!
En kick i röven...
Ja det känns verkligen som att man fått en kick i röven nu. Man gick ner sig lite. Tog åt sig av fel saker. Lade ansvar på sig som egentligen inte var mina bekymmer. Men på något sätt har jag lyckats pusha mig själv. Självklart med hjälp av en del vänner.
Det ska sägas att det är långt ifrån en dans på rosor just nu. Det kommer det nog inte bli förrän efter jul heller.
Juletid brukar ju vara så jäkla gott. Dessvärre kommer denna julen inte bli som de andra. Dels kommer jag inte ha möjlighet att köpa julklappar till de som står mig nära. Jag brukar föredra att ge bort julklappar hellre än att få men detta året finns inte resurserna till det. Dessutom är ju situationen som den är.
Hade en rätt så lustig konversation idag. Eller nej, den är inte lustig. Den är bara så jäkla tröttsam. Inte för att jag hade den här konversationen men en speciell person, för personen tycker jag väldigt mycket om. Men vi pratade om "att hålla en hemlighet" och när jag skriver detta så är jag väl medveten om att en del kommer att bli upprörda.
I alla fall. Det hela handlade om att en annan vän avslöjat något för en tredje part som jag hade berättat i förtroende. Denna person som jag hade konversationen med hade fått reda på detta varpå denne berättade för mig att min vän visat sig fått mundiarré. Jag blev inte speciellt arg och inte direkt förvånad heller för det är ju faktiskt så att jag borde ha förstått att de flesta tjejer eller kvinnor inte kan hålla en hemlighet. Det blir helt enkelt för mycket att hålla inne på och jag vet ju faktiskt att det enda sättet att vara säker på att det inte kommer ut, det är kort och konsist att hålla flabben om det. Inte berätta det för någon alls.
Med den vetskapen blev jag inte så arg. Och nu är det ju inte så att jag inte står för det jag sagt och jag kan faktiskt prata mig ur det om det skulle bli så men det är bara principen. Hade det varit något mer allvarligt hade jag nog inte berättat det för min vän.
Likadant hände en annan vän till mig i somras. Denne vännen mådde dåligt och eftersom jag inte kände denne speciellt bra så var det inte jag som agerade stöttepelare och bollplank. Istället var det en annan dam som från början visat sig vara väldigt tillitsfull och det skulle inte vara några problem att berätta för henne. Men vi var många som fick reda på det i alla fall och det var liksom ett litet stab in the back på min vän.
Jag säger inte att ALLA tjejer är likadana, för det finns undantag men jag tycker på samma gång som jag tröttnat på det att det är väldigt fascinerande. Det finns säkert killar och män som skvallrar som bara den men det har ju blivit en liten klisché att kvinnor i allmänhet är skvallerkåta och det finns ju ingen som kan säga emot. Eller?
Men kvinnor har ju så många andra fina egenskaper så några fläckar på solen är väl okej att upptäcka. Dessutom är det så att genom livet lär man sig vem man kan lita på och inte kan. Så är det bara.
En annan olustig grej jag tänker på just nu är vad som hände mig nyligen. Jag träffade en tjej. Hur grym som helst. Det låter som en klyscha men hon är inte som de andra jag har träffat tidigare. Hon är lite "wild n' crazy". Den typen som jag vanligtvis skulle säga att det är nog inget för mig. Och jag måste erkänna att de första gångerna jag träffade henne var jag bara fysiskt attraherad av henne. Jag såg inte den seriösa sidan. Inte förrän då för någon vecka sedan när jag och Danny var o träffade henne o hennes kompis. Vi pratade ett tag den kvällen och jag såg mer o mer av seriositet hos henne vilket gjorde mig intresserad på riktigt. Fick reda på att hon hade svårt att lita på killar fullt ut eftersom hon råkat ut för en massa svin genom åren. Tyvärr så är hon inte den enda tjejen som gjort det. Det finns många rötägg. Men skit i det nu...
Eftersom jag inte är ett av dem där svinen tänkte jag att jag ville visa henne att jag var att lita på. Jag ville successivt bygga upp ett förtroende emellan oss. Jag tyckte det gick bra och så, men shi fick jag.
Ett par dagar efter en trevlig kväll fick jag reda på att hon var sjuk. Tråkigt tänkte jag för jag skulle vilja bjuda hem henne på lite filmmys. Trots vetskapen om att hon var sjuk skickade jag iväg ett litet sms där jag frågade om hon ville titta på film. I svaret jag fick stod det att hon inte kunde. Hon var sjuk men skulle väldigt gärna vilja ta det när hon blev frisk.
"Okej, gutt" tänkte jag.
Dagarna gick och ingenting hände. Jag försökte få tag i henne men lyckades inte. Ett par dagar senare upptäckte jag att hon träffat en annan kille. Inte för att jag blev sårad eller någonting för vi hade ju inte hunnit bygga upp någonting än. Det var ju fortfarande på stadiet: "Intressant" eller "Hot prospect". Men jag blev lite irriterad. Det måste jag erkänna. Det hade inte varit svårt att säga till mig att hon träffade en kille eller att hon inte kände att det var lönt att träffa mig?
Jag vet inte, det var kanske jag själv som gjorde mig ointressant? Kanske skulle jag inte ha hört av mig? Kanske blev jag för lättillgänglig och därmed blev tråkig? Kanske var det dumt av mig att fråga om hon ville titta på film med mig när hon bara ett par dagar tidigare berättat att i hennes tidigare killars värld hade "Titta på film" inte bara inneburit en bra komedi eller en sorgsen dramafilm utan det hade också inneburit förhoppningar om lite skoj i sänghalmen?
Tycker inte det är lönt att fråga henne vad som gick fel. Det känns bara patetiskt och onödigt.
Nä, jag tror många tjejer vill ha det som skrämmer dem. I detta fallet ville hon kanske ha en spänning och dramatik som hon inte kände att jag kunde motsvara. Ja, hon känner mig ju inte så...
