I will be remembered for many generations.

Ja det känns verkligen som att man fått en kick i röven nu. Man gick ner sig lite. Tog åt sig av fel saker. Lade ansvar på sig som egentligen inte var mina bekymmer. Men på något sätt har jag lyckats pusha mig själv. Självklart med hjälp av en del vänner.
Det ska sägas att det är långt ifrån en dans på rosor just nu. Det kommer det nog inte bli förrän efter jul heller.
Juletid brukar ju vara så jäkla gott. Dessvärre kommer denna julen inte bli som de andra. Dels kommer jag inte ha möjlighet att köpa julklappar till de som står mig nära. Jag brukar föredra att ge bort julklappar hellre än att få men detta året finns inte resurserna till det. Dessutom är ju situationen som den är.

Hade en rätt så lustig konversation idag. Eller nej, den är inte lustig. Den är bara så jäkla tröttsam. Inte för att jag hade den här konversationen men en speciell person, för personen tycker jag väldigt mycket om. Men vi pratade om "att hålla en hemlighet" och när jag skriver detta så är jag väl medveten om att en del kommer att bli upprörda.
I alla fall. Det hela handlade om att en annan vän avslöjat något för en tredje part som jag hade berättat i förtroende. Denna person som jag hade konversationen med hade fått reda på detta varpå denne berättade för mig att min vän visat sig fått mundiarré. Jag blev inte speciellt arg och inte direkt förvånad heller för det är ju faktiskt så att jag borde ha förstått att de flesta tjejer eller kvinnor inte kan hålla en hemlighet. Det blir helt enkelt för mycket att hålla inne på och jag vet ju faktiskt att det enda sättet att vara säker på att det inte kommer ut, det är kort och konsist att hålla flabben om det. Inte berätta det för någon alls.
Med den vetskapen blev jag inte så arg. Och nu är det ju inte så att jag inte står för det jag sagt och jag kan faktiskt prata mig ur det om det skulle bli så men det är bara principen. Hade det varit något mer allvarligt hade jag nog inte berättat det för min vän.

Likadant hände en annan vän till mig i somras. Denne vännen mådde dåligt och eftersom jag inte kände denne speciellt bra så var det inte jag som agerade stöttepelare och bollplank. Istället var det en annan dam som från början visat sig vara väldigt tillitsfull och det skulle inte vara några problem att berätta för henne. Men vi var många som fick reda på det i alla fall och det var liksom ett litet stab in the back på min vän.

Jag säger inte att ALLA tjejer är likadana, för det finns undantag men jag tycker på samma gång som jag tröttnat på det att det är väldigt fascinerande. Det finns säkert killar och män som skvallrar som bara den men det har ju blivit en liten klisché att kvinnor i allmänhet är skvallerkåta och det finns ju ingen som kan säga emot. Eller?

Men kvinnor har ju så många andra fina egenskaper så några fläckar på solen är väl okej att upptäcka. Dessutom är det så att genom livet lär man sig vem man kan lita på och inte kan. Så är det bara.

---

En annan olustig grej jag tänker på just nu är vad som hände mig nyligen. Jag träffade en tjej. Hur grym som helst. Det låter som en klyscha men hon är inte som de andra jag har träffat tidigare. Hon är lite "wild n' crazy". Den typen som jag vanligtvis skulle säga att det är nog inget för mig. Och jag måste erkänna att de första gångerna jag träffade henne var jag bara fysiskt attraherad av henne. Jag såg inte den seriösa sidan. Inte förrän då för någon vecka sedan när jag och Danny var o träffade henne o hennes kompis. Vi pratade ett tag den kvällen och jag såg mer o mer av seriositet hos henne vilket gjorde mig intresserad på riktigt. Fick reda på att hon hade svårt att lita på killar fullt ut eftersom hon råkat ut för en massa svin genom åren. Tyvärr så är hon inte den enda tjejen som gjort det. Det finns många rötägg. Men skit i det nu...
Eftersom jag inte är ett av dem där svinen tänkte jag att jag ville visa henne att jag var att lita på. Jag ville successivt bygga upp ett förtroende emellan oss. Jag tyckte det gick bra och så, men shi fick jag.
Ett par dagar efter en trevlig kväll fick jag reda på att hon var sjuk. Tråkigt tänkte jag för jag skulle vilja bjuda hem henne på lite filmmys. Trots vetskapen om att hon var sjuk skickade jag iväg ett litet sms där jag frågade om hon ville titta på film. I svaret jag fick stod det att hon inte kunde. Hon var sjuk men skulle väldigt gärna vilja ta det när hon blev frisk.
"Okej, gutt" tänkte jag.
Dagarna gick och ingenting hände. Jag försökte få tag i henne men lyckades inte. Ett par dagar senare upptäckte jag att hon träffat en annan kille. Inte för att jag blev sårad eller någonting för vi hade ju inte hunnit bygga upp någonting än. Det var ju fortfarande på stadiet: "Intressant" eller "Hot prospect". Men jag blev lite irriterad. Det måste jag erkänna. Det hade inte varit svårt att säga till mig att hon träffade en kille eller att hon inte kände att det var lönt att träffa mig?
Jag vet inte, det var kanske jag själv som gjorde mig ointressant? Kanske skulle jag inte ha hört av mig? Kanske blev jag för lättillgänglig och därmed blev tråkig? Kanske var det dumt av mig att fråga om hon ville titta på film med mig när hon bara ett par dagar tidigare berättat att i hennes tidigare killars värld hade "Titta på film" inte bara inneburit en bra komedi eller en sorgsen dramafilm utan det hade också inneburit förhoppningar om lite skoj i sänghalmen?

Tycker inte det är lönt att fråga henne vad som gick fel. Det känns bara patetiskt och onödigt.

Nä, jag tror många tjejer vill ha det som skrämmer dem. I detta fallet ville hon kanske ha en spänning och dramatik som hon inte kände att jag kunde motsvara. Ja, hon känner mig ju inte så...