Keepin it simple...
Min första kommentar i detta inlägget är riktat till Sanna. Jag blev väldigt upprörd av det du sa igår om mina smågrabbar. Att du bara kan kläcka ur dig sånna hemskheter. Haha. Nej, skämt åsido. Jag tog inte så illa upp. Men det är så att jag skriver om mig och mitt liv och det är faktiskt så att mina fotbollsgrabbar är en stor del av mitt liv. Så, Sanna, du kommer få läsa om det fler gånger. =)
När jag ändå är inne på det kan jag säga att jag och Danny var på besök hemma hos Sanna och Jeannie igår. Precis som alltid är det jävligt trevligt och precis som alltid så stannar man kvar tills morgonen kommer. Tror inte vi var hemma förrän sex-halv sju. Men jag menar det är inget som tynger. De töserna är faktiskt jävligt trevliga.
Just Sanna tyckte ju att jag skulle skriva mer "juicy stuff" än bara om mina grabbar. Och det kommer väl. Saken är bara det att min blogg är öppen för alla. Skulle jag skriva precis allt jag tänker på skulle det nog stjälpa en mer än hjälpa en.
Livet är som ett spel. Skulle man avslöja sina strategier och spelideer direkt skulle man förlora varje gång.
Men med tiden kommer det mer och mer. Det lovar jag.
Ska man chansa eller ska man spela safe? Ja, det beror på. Vågar man misslyckas så är det ju bara att köra på vågar man inte så kan man gardera sig för att dämpa ett eventuellt fall.
Björn spelade rätt mycket på oddset innan. Han sa alltid, och säger nog fan fortfarande det, att man måste satsa annars vinner man inget. Det är ju så det är. Jag vet inte. Det är svårt. Man måste avgöra vilka tillfällen man kan satsa fullt ut och vilka tillfällen man kanske ska köra safe play.
Jag får avvakta lite till. Sen kanske läget kommer.
Filled with confidence!
Vilken skillnad det är...
...på en ens humör när man tränar jämfört med att inte göra det. Fotbollsträningens uppbyggnad har ju börjat nu.
Den är inte rolig och folk som känner mig vet att jag verkligen inte är någon träningsnarkoman. Hade jag kunnat hade jag myglat hela vintern, no doubt about that. Men det känns som att det kommer bli ett roligt fotbollsår för mig om jag bara kan hålla träningen igång hela tiden.
Inte bara får jag bättre kondition och blir starkare. Jag blir även på bättre humör. Jag menar jag har lite smågrejer som faktiskt är lite ångestbringande men med träningen kan man lämna ångesten åt sidan. All frustration försvinner med träningen.
Jag är, precis som rubriken säger, fylld med självförtroende och det känns så jävla bra. Det blir lite lättare att komma på fötterna när det gäller det ekonomiska. Man har lite mer ork att ta tag i de jobbiga bitarna.
Blir tidig morgon imorgon ut och cruisa med Danny. Sen blir det till att åka hem och vila sig en stund och sen blir det träning. Gott ska det bli! Sen är det hockey på fredag kväll med Nydala IF. Ser fram emot det. Det kommer nog fan bli jävligt ball.
Sen helgen hoppas man på en del grejer. Får se om det går...;) Får ju inte glömma att grabbarna ska spela Cup. Lördagförmiddag kommer Martin Joakim Nerbring vara helt extatic och helt fucking inne i grabbarnas matcher!
That's life!
See ya!
Pusselbitar snart på plats.
Antagen till mina sidoämnen. Fått ett jobb via www.komet.se . Träningen börjar komma igång ordentligt. Det blir bara roligare och roligare med smågrabbarna.
Bara smådetaljer som ska ordna sig så är det låsat.
Det är grymt coolt hur annorlunda allting blir när det flyter på gentemot när det inte gör det.
Som det här med skolan. Jag kan inte säga att jag har mått dåligt över att inte varit antagen. Inte för min egen del i alla fall. För mig har det hela tiden varit skitsamma ifall jag skulle behöva vänta en termin för att få fortsätta. Det enda som har varit problemet är pengarna. Vilket jag ändå hade kunnat lösa på ett eller annat sätt.
Så för min egen del har jag inte haft någon ångest men det känns som att det är så många som har varit måna om att jag ska gå min utbildning, jag ska bli färdig med den innan jag ger mig på något annat. Det uppskattar jag till tusen. Men risken är att jag fortsätter utbildningen för att de andra vill att jag ska gå den. Inte för min egen skull. Jag vill bli lärare, förskolelärare eller fritidspedagog men jag tycker inte att utbildningen ger mig det jag behöver. Mycket av det har jag redan men det jag inte har får jag inte reda på av skolan.
Jag menar seriöst: Vem fan använder sig direkt av Lev Vygotskij, Jean Piaget eller Daniel Stern i sin praktik? Ja, finns det någon så hör gärna av er för ni e nog fan unika i så fall.
Jag har sagt det många gånger till mina vänner och min familj men jag måste nog fan säga det fler gånger:
Högskolan är jävligt motsägelsefull. "Learning by doing" är ett uttryck som ofta nämns på utbildningen. Hur kan det då komma sig att vi har så jäkla lite praktik som vi har? Första terminen: Totalt 2 veckor + 4 extradagar, Termin 2: Totalt 4 veckor + 4 extradagar Termin 3: 4 veckor + 4 extradagar. Termin 4 + 5: INGEN PRAKTIK då vi läser siodämnen Termin 6 + 7: 6 veckor totalt + X antal extradagar. Nä men vi kör en massa teori samtidgt som vi förespråkar Learning by doing!
LÅTSAS!
Det finns mycket bra med utbildningen också. Som att man träffar nya människor. Man lär sig fan så mycket mer av utbyte med sina kurskamrater än av själva utbildningen. Det i sin tur gör ju att utbildningen inte är helt kass men den kunde varit fan så mycket bättre.
Jag går nog bara och väntar på att få mitt examensintyg så jag kan börja arbeta på riktigt.
Aja, skit nu i det....
Snart årsmöte med Eriksfält. Jag har ju lagt in en ny grej på det i och med att jag som Eriksfälts representant på www.svenskafans.com/grusplan ska dela ut pris till årets spelare i Eriksfälts A-lag 2008. Det är en rolig grej och det är faktiskt en del som har röstat. Inte så många som jag hade hoppats på men ändå en del.
GOTT E DET! Hockey på fredag med Nydala. Hoppas bara inte Bengt-Åke Gustafsson kommer och tittar. Skulle vara tråkigt att behöva lämna Nydala och fotbollen för att spela LG Hockey Games...
Adrenaline...
Det var tidig samling så jag var lite orolig jag skulle försova mig. Det hade inte varit första gången men det gick bra och jag var först på plats.
Turneringen idag var första gången grabbarna hade chans att spela slutspel och det blev en grym dag. På alla sätt och vis.
Vinst i första matchen med 7-4 och det såg bra ut framåt men sämre bakåt. Andra matchen var en pärs. Mina grabbar spelade skitbra men lyckades inte göra mål till en början och istället släppte vi in två bakåt. Det som händer sen är egentligen helt ofattbart. Med mindre än 1½ minut kvar gör vi 2-1 och grabbarna ger inte upp där. Till slut med bara 30 sekunder kvar kvitterar vi och lyckas få en poäng med oss från den matchen. Jag var helt uppe i varv.
Sista matchen i gruppen vann vi med 1-0 och gick vidare till slutspel. I kvartsfinalen blev det dock förlust men jag är mäkta stolt över mina grabbar.
Det är fascinerande så mycket känslor som är inblandade när grabbarna spelar. Jag blir fan lika svettig som grabbarna blir. Jag älskar det. Jag älskar läget att få vara med grabbarna. Att vinna med grabbarna. Att vara där för grabbarna när dem förlorar. Det som känns absolut bäst är att grabbarna på bästa sätt visar att de uppskattar mitt engagemang. Jag kan inte nog beskriva hur gott allt känns när jag har hand om grabbarna.
En del folk tycker nog att jag låter för mycket och skriker för mycket när grabbarna spelar. Men jag vill att grabbarna ska känna att jag är med dem alltid. Jag lever för grabbarna och deras spel.
Det bästa är att nästa helg är det dags för Pojkar 98 att spela Romelecupen och förhoppningsvis går det lika bra för dem som för Pojkar 99.
Eriksfälts FF - Fotbollens svar på föda - Är nödvändig för människans överlevnad
Svenska - Världens dåligaste språk
Värsta scenariot skulle vara om det blev så som "Anonym" skrev i kommentarer förra inlägget. Tänk om jag skulle börja på formidabel igen. Då skulle the båtten vara nådd. Jag kan inte gå tillbaka dit. Dels för att jobbet är urtrist. Arbetsuppgifterna var helt stendryga. Dessutom slutade jag när cheferna var på semester. Dock inte mitt problem att de åker på semester när jag ska lämna in avskedsansökan men det känns lite dumt att komma tillbaka nu.
Men det är ändå inget alternativ. Jag ska i första hand plugga sen måste jag hitta något litet jobb. Så är det bara.
Många kära återseende idag. Först träffade jag mina kursare för första gången på några veckor efter opponeringen av uppsatsen som jag och andreas skrivit träffade jag Martina för att ta en liten fika här på skolan. Det är inte så ofta jag träffar henne sedan hon lämnade vår klass. Riktigt skönt att prata med henne. Det blir så avslappnade samtal på något sätt. Lite senare ska jag träffa Mia. Hon ska bara bli färdig med tentan sen tar vi en kaffe eller något. Senast jag träffade Mia var precis efter att hon blivit utvald till Malmö Lucia för lite mer än ett år sedan. Det är lång tid det. Senare ikväll blir det party hemma hos oss. Danny har bjudit in några polare för lite dryck, sång och musik. Bland gästerna återfinns mina gamla klasskamrater från Lindeborgsskolan, Hedda och Malin vilka jag inte träffat på nått år eller så.
Språket. Visst är det fascinerande. Vi har genom tiderna format vissa läten till att bli sammanhängande ord som i sin tur blir sammanhängande meningar. Det finns olika sätt att uttrycka sig på muntligt. Antingen är man, enligt mig, jävla tråkig och använder korrekt svensk grammatik HELA TIDEN, eller så pratar man precis som man vill.
Fredrik Lindström har skrivit en bok som heter Världens Dåligaste språk och jag älskar den titeln. "Alla" vet att det inte heter Dåligaste utan Sämsta men något provocerande använder han sig av ett ord "som inte finns".
Det sköna med Lindström är att han i sin serie Värsta språket gång på gång nämner att man inte kan säga meningen: "Det finns inget ord som heter medans" till exempel. Enligt språkpoliser heter Medan utan S men Fredrik Lindström menar att säger du ordet så finns det ju.
Vi på lärarutbildningen blir hela tiden intalade att vi måste använda ett korrekt akademiskt språk när vi skriver våra uppsatser för att bli tagna på allvar. Det är helt FUCKED UP. Jag som förskolepedagog kommer aldrig använda mig av det språket när jag talar med varken kolleger eller barnen. Tycker det är tramsigt. Det är bara överklassen som har bestämt att det ska vara så för att dem ska kunna stila med sina "vackra ord" och "fina uttryck".
Nä, prata hur fan ni vill. Jag menar jag kan många gånger påpeka att det heter Honom och inte Han när mina polare pratar men det är bara en kul grej. Det är inget seriöst men folk som avbryter en mitt i en mening för att rätta ett ord man sagt på "fel" sätt är åt helvete så irriterande.
När jag sitter och pratar med mina handledare och mentorer på högskolan är jag för fan rädd för att uttrycka mig med en svordom eller ett kraftuttryck som jag vill kalla det. Men jag arbetar på det och mer och mer använder jag mig av mitt eget språk.
Det är ju inte precis så att de inte förstår mig när jag pratar med dem.
Ha en trevlig helg så syns vi! Ciao!
Mixed emotions...
Det börjar närma sig. Snart är det dags. Jag vet fortfarande inte vad som händer men kommer snart få reda på det.
Kanske blir det så att det inte löser sig denna gången? Inte för att det skulle vara världens undergång för mig på det viset. Jag klarar mig alltid men det är den ekonomiska biten jag är oroad över.
Jag flyttade hemifrån för att slippa vara så jäkla beroende av alla andra. Jag ville stå på egna ben.
Skulle det här braka ihopa så vet i fan.
Danny fortsätter hävda att: Allt löser sig, det är lugnt...
Men det är inte lugnt. Ja visst, han kan betala nu och även om det blir knapert så går det. Men vafan, jag mår inte bättre av det. Jag vill inte vara beroende av alla andra. Bönne fyller år snart. Imorgon för att vara exakt. Till helgen ska vi fira honom. Är det tänkt. Jag vet inte om jag kan. Det ryktas om att käka ute. Det funkar inte för mig ekonomiskt.
Jag vill inte sitta på en resturang och behöva vänta på att någon frågar mig: Ska jag bjuda dig på en öl and shit.
Alternativet blir att skaffa jobb. Det måste jag.
Jag vill inte be Danny gå och handla varje gång något tar slut. Jag väntar hellre på att han märker att saker tar slut och på eget initiativ går och handlar. Jag känner liksom att jag inte har rätt att begära att han ska handla alla nödvändigheter. Förstår ni?
Nej, imorgon måste jag få tummarna ur och ringa den där jävla högskolan. För dem lär ju inte ringa till mig eller hur?
Annars är det jag som måste ut o skaffa jobb. Och jag måste leta intensivt.
Skit nu i det. Jag behövde vara lite bölig en stund...
Träningen börjar imorgon. Man I need it. Har suttit vid datorn dag ut och dag in. Får fan nästan sittsår i röven. Haha. Men det lönar sig väl förhoppningsvis. Men det ska bli kul att komma tillbaka till träningen.
Jag behöver det. Bli av med frustration och aggression.
Har förresten blivit en starkare människa. Hur vet jag det? Jo, folk blir arga på mig för att jag säger vad jag tycker. Trots detta står jag på mig och tycker vad jag tycker. Nästan så att det går över till ren glädje och en vilja att provocera.
Jag har varit en "vill-vara-alla-till-lags-kille" innan. Alltid vetat vad jag tycker och kanske aldrig hållt med någon som tycker motsatt men heller aldrig sagt vad jag själv tycker. På det viset har jag fått många som gillar mig. Som tycker jag är gudasnäll och alltid ställer upp. Nu är det dock en del som har hoppat av det gänget. Haha...Suckers...Jag vet i alla fall var jag har mig själv. Det är det viktigaste....
So long everybody. Peace out!
Kanadicker och Skolarbete
Många som klagar över dålig uppdatering från min sida. Det måste vara ett bra betyg på mitt skrivande.
Jag satt och kollade på JVM i Hockey i natt. Fan vad man kan bli arg p.g.a. en sport. Det är mycket känslor inom sporten. Det märkte man inte minst igår. Det hela börjar ju med att Kanada gör mål efter mindre än en minut. Det säger jag ingenting om egentligen. Bara lite kasst att inte få undan pucken i det läget.
Men det som händer där sen får oss sportälskare att brista ut i en blandning av ilska och gråt. Hur i helvete en spelare kan åka in i en målvakt och totalt meja ner honom utan att få en utvisning när reglerna är solklara, är helt fucked up. Reglerna säger att om man åker in i målvakten är det minst 2 minuter. Men dra åt helvete med den ryska domaren och den schweiziska domaren.
Att Sverige sen blir berövat på ett 5-3 överläge är än mer irriterande. Nej fan, man skulle ta och köra upp en hockeyklubba på ett omsorgsfullt valt ställe hos varenda kanadick och de där domarna.
Skit i det nu. Jag blir bara ännu mer lack.
Börjar kännas bra nu med skolarbetet som jag och Andreas skriver. Det ska nog kunna bli riktigt bra. Hade min tvivel när vi inte hade börjat för ett par dagar sedan men nu är jag mer hoppfull. Det blir fan gott alltså. Sen är det dags för sidoämnen. Om man nu får läsa sidoämnen. Jag slarvade lite och glömde bort att tacka ja till platserna jag fick. Men vi får se. Folk säger att det brukar lösa sig så jag får väl lita på dom.
Till sist ett litet citat som jag gillar. Arlene Blum har en gång sagt det:
"Så länge du är övertygad om att det du gör har en mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmattning och ta nästa steg"
Passar bra in på mig.
2009 är här...
Nytt år nya utmaningar och ny energi.
Ja inte sällan går man in på det nya året med optimism. Så gäller även den här gången. 2009 känns som ett bra år på förhand. Det är mycket positivt som väntar:
Mina smågrabbar på fotbollen utvecklas hela tiden och det blir bara roligare och roligare att träna dem.
Min egen fotboll kommer nog få sig ett lyft. Att jag bytat klubb kommer nog att bidra till att fotbollen blir rolig igen.
I skolan är det dags för att läsa sidoämnen och att äntligen få läsa det man tycker är kul.
Min egen personliga utveckling kommer att öka markant. Redan under 2008 utvecklades jag som person och kommande år kommer bli ännu bättre.
Innan vi lämnar 2008 får vi väl köra en liten resumé av året.
2008 var ett, som jag ser det, mellanår. Mycket har varit roligt och det finns massor att minnas av det men tyvärr har det funnits en del mindre positiva incidenter som dragit ett mörker över året.
Ni som känner mig vet vad jag pratar om och jag känner att jag inte riktigt vill gå in på det nu.
Att i somras få arbeta på kollo var något jag velat göra länge och äntligen fick chansen till. Jag ångrar det absolut inte. Tänk att få arbeta med barn som uppskattar allt det härliga i livet. De veckorna jag jobbade där gav mig mer tillbaka än vad hela resten av året gjorde. Inte blev det sämre av att kollegerna var helt fantastiska. Så många personer som i grund och botten är ungefär likadan som mig men som ändå är jävligt olika.
Sommaren 2009 kommer också att innehålla 7 veckors jobb på kollo i Höllviken.
Vad har 2008 mer bjudit på? Jo, självklart en massa minnen med fotbollsgrabbarna i Halör cup i Höllviken. Det glömmer man inte. Tänk er ett gäng 10 åriga killar som vinner en straffläggning i sitt livs första slutspelsmatch. Ni skulle vart där!
Det märks verkligen att jag lever med och för dessa grabbarna. Som jag skrev för ett tag sedan var det en kille i laget som blev besviken över att inte han blev uttagen i SkåneCupslaget vilket är bra för man ska vilja spela hela tiden. Men den här gången var det så illa att spelaren övervägde att sluta med fotboll i vårt lag. Jag fick ta diskussionen med mamman och med grabben och hans sorgsna fick en att må dåligt.
Jag pratade dock med killen i telefon igår och han ville komma tillbaka och träna och genast blir man mycket gladare. Som jag sa: Jag lever med och för grabbarna. De är asgrymma.
Jag är rätt så trött i skallen nu och orkar egentligen inte skriva. Jag lovade Jennie från Eskilstuna att uppdatera bloggen så lite fick jag uppdatera. Men jag lovar Jennie, det kommer mer i dagarna....=)
MEN FAN VAD JAG BLIR LACK PÅ DE JÄVLA F*TTDOMARNA! HUR FAN KAN DEM MISSA DEN UTVISNINGEN!?!?!?
