2009 är här...
Nytt år nya utmaningar och ny energi.
Ja inte sällan går man in på det nya året med optimism. Så gäller även den här gången. 2009 känns som ett bra år på förhand. Det är mycket positivt som väntar:
Mina smågrabbar på fotbollen utvecklas hela tiden och det blir bara roligare och roligare att träna dem.
Min egen fotboll kommer nog få sig ett lyft. Att jag bytat klubb kommer nog att bidra till att fotbollen blir rolig igen.
I skolan är det dags för att läsa sidoämnen och att äntligen få läsa det man tycker är kul.
Min egen personliga utveckling kommer att öka markant. Redan under 2008 utvecklades jag som person och kommande år kommer bli ännu bättre.
Innan vi lämnar 2008 får vi väl köra en liten resumé av året.
2008 var ett, som jag ser det, mellanår. Mycket har varit roligt och det finns massor att minnas av det men tyvärr har det funnits en del mindre positiva incidenter som dragit ett mörker över året.
Ni som känner mig vet vad jag pratar om och jag känner att jag inte riktigt vill gå in på det nu.
Att i somras få arbeta på kollo var något jag velat göra länge och äntligen fick chansen till. Jag ångrar det absolut inte. Tänk att få arbeta med barn som uppskattar allt det härliga i livet. De veckorna jag jobbade där gav mig mer tillbaka än vad hela resten av året gjorde. Inte blev det sämre av att kollegerna var helt fantastiska. Så många personer som i grund och botten är ungefär likadan som mig men som ändå är jävligt olika.
Sommaren 2009 kommer också att innehålla 7 veckors jobb på kollo i Höllviken.
Vad har 2008 mer bjudit på? Jo, självklart en massa minnen med fotbollsgrabbarna i Halör cup i Höllviken. Det glömmer man inte. Tänk er ett gäng 10 åriga killar som vinner en straffläggning i sitt livs första slutspelsmatch. Ni skulle vart där!
Det märks verkligen att jag lever med och för dessa grabbarna. Som jag skrev för ett tag sedan var det en kille i laget som blev besviken över att inte han blev uttagen i SkåneCupslaget vilket är bra för man ska vilja spela hela tiden. Men den här gången var det så illa att spelaren övervägde att sluta med fotboll i vårt lag. Jag fick ta diskussionen med mamman och med grabben och hans sorgsna fick en att må dåligt.
Jag pratade dock med killen i telefon igår och han ville komma tillbaka och träna och genast blir man mycket gladare. Som jag sa: Jag lever med och för grabbarna. De är asgrymma.
Jag är rätt så trött i skallen nu och orkar egentligen inte skriva. Jag lovade Jennie från Eskilstuna att uppdatera bloggen så lite fick jag uppdatera. Men jag lovar Jennie, det kommer mer i dagarna....=)
MEN FAN VAD JAG BLIR LACK PÅ DE JÄVLA F*TTDOMARNA! HUR FAN KAN DEM MISSA DEN UTVISNINGEN!?!?!?
