Adrenaline...
Det var tidig samling så jag var lite orolig jag skulle försova mig. Det hade inte varit första gången men det gick bra och jag var först på plats.
Turneringen idag var första gången grabbarna hade chans att spela slutspel och det blev en grym dag. På alla sätt och vis.
Vinst i första matchen med 7-4 och det såg bra ut framåt men sämre bakåt. Andra matchen var en pärs. Mina grabbar spelade skitbra men lyckades inte göra mål till en början och istället släppte vi in två bakåt. Det som händer sen är egentligen helt ofattbart. Med mindre än 1½ minut kvar gör vi 2-1 och grabbarna ger inte upp där. Till slut med bara 30 sekunder kvar kvitterar vi och lyckas få en poäng med oss från den matchen. Jag var helt uppe i varv.
Sista matchen i gruppen vann vi med 1-0 och gick vidare till slutspel. I kvartsfinalen blev det dock förlust men jag är mäkta stolt över mina grabbar.
Det är fascinerande så mycket känslor som är inblandade när grabbarna spelar. Jag blir fan lika svettig som grabbarna blir. Jag älskar det. Jag älskar läget att få vara med grabbarna. Att vinna med grabbarna. Att vara där för grabbarna när dem förlorar. Det som känns absolut bäst är att grabbarna på bästa sätt visar att de uppskattar mitt engagemang. Jag kan inte nog beskriva hur gott allt känns när jag har hand om grabbarna.
En del folk tycker nog att jag låter för mycket och skriker för mycket när grabbarna spelar. Men jag vill att grabbarna ska känna att jag är med dem alltid. Jag lever för grabbarna och deras spel.
Det bästa är att nästa helg är det dags för Pojkar 98 att spela Romelecupen och förhoppningsvis går det lika bra för dem som för Pojkar 99.
Eriksfälts FF - Fotbollens svar på föda - Är nödvändig för människans överlevnad
Hur fan skulle jag kunna veta?
Som idag på träningen med smågrabbarna. För er som inte vet så är jag tränare i fotboll för pojkar födda -98/-99 och jag trivs något enormt med det. Ibland känner jag mig inte bara som deras tränare utan också som en av dem. Jag lever mig in i matcher och träning lika hårt som grabbarna.
Den 2:a februari väntar SkåneCupen för en del av våra grabbar och SkåneCupen är den turneringen ALLA vill spela. Tyvärr så går det inte och eftersom vi är 25 stycken spelare på pappret och vi bara har med 9 stycken i den truppen vi tar ut så får en del sitta vid sidan och titta på istället. Det blir självklart många besvikna fotbollsspelare när de framkommer att just dem inte blivit uttagna och så ska det vara. Man vill ju spela fotboll och får man inte det så har man rätt i att vara besviken.
Men vi hade en kille idag, han blev inte uttagen och han blev så besviken. Så besviken att gråten satt i halsen på honom redan när han gick ut i omklädningsrummet.
Hans mamma som var med på träningen såg detta och gick direkt fram till mig och bad mig prata med hennes son för att han var så besviken. Hur som helst efter en lång pratstund och en väldigt jobbig situation för mig. Inte för att jag inte visste vad jag skulle svara för det visste jag. Jag vet ju hur jag och Björn har resonerat när vi tagit ut laget. Men det var jobbigt för att denna killen mådde så dåligt över det. Och jag fick förklarat för mig att killens föräldrar nästan fått släpa ner honom för att han kände att han tillhörde "de dåliga" i laget och han har övervägt att sluta. Under samtalet fick jag höra: "Det måste ni ha sett. Det måste ni ha märkt!" Nä, det har vi inte märkt, för när han varit nere på träningarna har han varit hur glad som helst och varit den killen vi har vant oss vid att se.
När killen o hans mamma kom hem hade han inte klarat att hålla tårarna tillbaka och mamman ringde till mig. Nu visar det sig att killen vill inte komma tillbaka till träningarna. I alla fall inte på ett tag. För han hade ingen motivation att komma ner på träningarna när han inte hade några turneringar att träna för.
Detta är en jobbig situation för laget och för mig. Killen är en av lagets absolut snällaste killar och han är duktig på fotboll.
Men hur skulle jag kunna veta att han kände att han inte räckte till när man inte fått reda på något?
Det var som jag sa till den här mamman att jag och Björn, vi är så pass snälla och schyssta killar att vi nästan aldrig får höra någon negativ eller konstruktiv kritik. Vi får alltid bara höra positivt och visst det är kul. Men hur ska vi kunna göra något åt våra brister om vi inte får reda på att vi har några? Har vi gjort på ett sätt tidigare som gått smärtfritt så är det människans natur att göra likadant bara för att man lever efter "If it aint broken, Why try to fix it?"
Men jag tar åt mig av den kritiken jag fick idag och jag gör det till något bättre i framtiden och det är väl så det ska vara? Att man tar lärdom av sina fel och sina brister.
Men just nu känner jag mig som en stor jävla idiot. En skit rent ut sagt...
Jag hade hur mycket roliga grejer som helst att skriva idag men jag känner att det passar sig inte att skriva det just nu. Jag får försöka smälta detta först sen kommer jag kanske skriva det jag hade tänkt....
Jag hoppas innerligt att den här grabben vill komma ner och träna med oss i fortsättningen...
Tågresenär!
Två dagar i rad förra veckan var jag på resande fot med tåg. I torsdags tog jag tåget till Ystad och bytte där till bussen mot Hammenhög för en liten visit hos Jessica. Första gången jag varit i Hammenhög och det var jävligt exoktiskt. Haha.
Det blev en jävligt trevlig vistelse och hembakad pizza är aldrig fel. Tiden flög dock i väg och har man en tid att passa i Malmö så blir det svårt att hinna med en kopp kaffe också.
Dagen därpå var det återigen dags att ta Ystad-tåget. Men denna gången för att stanna i Ystad. Det var hem till Andreas för lite skolarbete. Vi hann med det mesta och det blir väl rätt så bra. Fast som Andreas påpekade så är jag alltid jävligt lugn i sådana här situationer. Men det känns ibland som att det är till min nackdel. Men men, skit nu i det.
Vid 5-tiden blev det dags för att åka hem till Malmö. Tåget är jävligt drygt att åka med men det ger utrymme för tanke och reflektion.
Tänk så mycket människor som sitter på samma tåg. Som åker samma sträcka men som ibland stiger av på andra destinationer än den du väljer. Så många som går igenom samma sak som du själv men når helt olika mål. Som av samma resa upplever helt andra saker och som reagerar olika på de upplevelserna.
En del som lever i nuet. Sitter och snackar med sina medresenärer och inte har något emot att sitta kvar ett tag till.
Andra som bara längtar tills man är framme för att kunna gå av och njuta av att man tagit sig igenom den långa resan. Sen finns det dem som önskar att dem aldrig satt sig på tåget och vill vända om.
En sak är säker: Vi kommer alla att sitta på ett tåg med en av de tre känslorna. Det är vi själva som bestämmer var vi ska hoppa av på sträckan.
Dags att käka lite nu. Vi ses kanske på resan!
Life is good...
Imorgon har jag bott i min lägenhet i en vecka och man är redan hemmastadd. Det känns hur bra som helst.
Skolan känns roligare och fotbollen tar jag som den kommer. Har haft skitroligt i Nydala nu i slutet av säsongen.
Var ju bara tänkt som ett lån från Eriksfält först men jag vet inte i nuläget om jag spelar i Eriksfält eller Nydala nästa år.
Det är i Eriksfält jag vill spela men det är just det: Jag vill SPELA och visst jag har varit skadad under stora delar av säsongen
men hade ändå önskat lite mer speltid.
Aja, den tiden den sorgen.
Har börjat läsa också. Nu präglas läsningen mycket av skolan eftersom vi har mycket att läsa. Så det blir mycket akademiska och
teoretiska böcker men även lite skönlitteratur vilket faktiskt är jävligt rogivande.
Jag har inte läst så mycket innan. Man har känt att man inte har haft så mycket tid till det.
Men nu när jag flyttat så har jag insett att tiden har jag haft hela tiden men inte tagit mig den tiden till att
sätta mig ner en halvtimme eller så och bara koppla av.
Här hemma lägger jag mig i badet och läser, sätter mig i soffan, ligger i sängen och läser. Jag tar mig tiden att läsa.
Helt grymt. Just nu läser jag "Om unga män". En rätt intressant bok. I alla fall inledningsvis. Resten vet jag inte. :P
Aja, nu har jag i alla fall uppdaterat lite..:P
Sköt om er. Peace!
Time for a new step...
Snart är det dags. Eller jag hoppas det i alla fall. Det är ju smågrejer kvar innan lägenheten blir min o Dannys men det ska inte vara några problem.
Jag snackade med Björn för några dagar sedan om att känna sig vuxen.
Jag berättade att jag inte kännt mig riktigt vuxen förrän den helg vi åkte till Hästveda med grabbarna och resten av föreningen.
När vi var på stranden i Hästveda och vi var tvungna att hålla koll på grabbarna. Det var ansvar på riktigt.
Här hemma och tidigare har det varit en massa äldre som alltid "vet mer", "kan mer" som har gjort att man inte kännt sig så där vuxen som andra påstår att man är.
Nästa grej som gör att jag känner mig vuxen är att jag och Danny snart har vår egen lägenhet.
Man tar ytterliggare ett kliv i sitt liv.
Så mycket som kommer bli annorlunda i ens vardag nu. Så mycket som man av olika anledningar inte kunnat göra hemma.
Dock har man lite dåligt samvete. Jag har sett det som ett perfekt läge att sticka nu när allt är som det är, men ibland kan jag komma på tanken att det är kanske tvärtom. Det är kanske inte alls läge att sticka nu. Som att "My work here isn't done".
Jag vet att de som känner mig tycker att det är rubbish det jag skriver nu, men samma personer vet också att för mig är det inte rubbish.
Jag vet att mina vänner inte tycker att jag ska ta på mig för mycket av det som händer just nu men jag behöver det. För att jag ska må bra i slutändan måste jag ta mig igenom detta.
Jag ser ljuset i mörkret och vet att det kommer bli så jävla bra. Men just nu vill jag inte vända mig mot det ljusa. Jag vill fajtas i mörkret.
Det lustiga med det hela var att jag fick en uppenbarelse när jag tittade på film. I filmen pratade dem om att ta fighten istället för att fly.
Tro nu inte att jag inte vill flytta. För det vill jag och det ska jag. Det är jag skyldig mig själv. Men jag bara menar att jag har delar kvar som måste redas ut.
Annars känns det som att allting börjar falla på plats. Ska bli intressant att se hur sista delen av året blir. Det som känns bra är att jag verkligen tar en dag i taget. Det som händer imorgon tar jag itu med imorgon. Så jävla gött det känns.
Hörde uttrycket: "Vinsterna är inte så roliga om man inte förlorar då och då" och fan vad det stämmer.
See ya everybody!
hemma igen
Kollo är slut och jag sitter här och har ångest. Det är otroligt egentligen hur man kan komma nära ett helt gäng på det sättet.
Det brast för mig igår. Grät när jag satt och pratade med Susanne, Dennis, Erik och Jonas. Helt sjukt.
För folk som inte varit kolloledare så är det jävligt svårt att förstå hur jag känner nu.
Det låter så klyschigt men det är en obeskrivlig upplevelse.
Det är helt grymt vilka grymma människor man träffat.
Jag ser fram emot nästa år. Då jävlar blir det ös i sagostunderna i Höllviken.
Kommer mer uppdateringar om kollot och mig själv i dagarna...
Puss o kram alla!
