I will be remembered for many generations.

Istället för att kunna fira en söndag i glädjens tecken och bara kunna njuta av den sista kvällen på veckan får jag istället ligga och försöka bli av med ångest och magont. Saker och ting blir inte alls som man tänkt sig ibland.
Som idag på träningen med smågrabbarna. För er som inte vet så är jag tränare i fotboll för pojkar födda -98/-99 och jag trivs något enormt med det. Ibland känner jag mig inte bara som deras tränare utan också som en av dem. Jag lever mig in i matcher och träning lika hårt som grabbarna.
Den 2:a februari väntar SkåneCupen för en del av våra grabbar och SkåneCupen är den turneringen ALLA vill spela. Tyvärr så går det inte och eftersom vi är 25 stycken spelare på pappret och vi bara har med 9 stycken i den truppen vi tar ut så får en del sitta vid sidan och titta på istället. Det blir självklart många besvikna fotbollsspelare när de framkommer att just dem inte blivit uttagna och så ska det vara. Man vill ju spela fotboll och får man inte det så har man rätt i att vara besviken.
Men vi hade en kille idag, han blev inte uttagen och han blev så besviken. Så besviken att gråten satt i halsen på honom redan när han gick ut i omklädningsrummet.
Hans mamma som var med på träningen såg detta och gick direkt fram till mig och bad mig prata med hennes son för att han var så besviken. Hur som helst efter en lång pratstund och en väldigt jobbig situation för mig. Inte för att jag inte visste vad jag skulle svara för det visste jag. Jag vet ju hur jag och Björn har resonerat när vi tagit ut laget. Men det var jobbigt för att denna killen mådde så dåligt över det. Och jag fick förklarat för mig att killens föräldrar nästan fått släpa ner honom för att han kände att han tillhörde "de dåliga" i laget och han har övervägt att sluta. Under samtalet fick jag höra: "Det måste ni ha sett. Det måste ni ha märkt!" Nä, det har vi inte märkt, för när han varit nere på träningarna har han varit hur glad som helst och varit den killen vi har vant oss vid att se.
När killen o hans mamma kom hem hade han inte klarat att hålla tårarna tillbaka och mamman ringde till mig. Nu visar det sig att killen vill inte komma tillbaka till träningarna. I alla fall inte på ett tag. För han hade ingen motivation att komma ner på träningarna när han inte hade några turneringar att träna för.

Detta är en jobbig situation för laget och för mig. Killen är en av lagets absolut snällaste killar och han är duktig på fotboll.
Men hur skulle jag kunna veta att han kände att han inte räckte till när man inte fått reda på något?
Det var som jag sa till den här mamman att jag och Björn, vi är så pass snälla och schyssta killar att vi nästan aldrig får höra någon negativ eller konstruktiv kritik. Vi får alltid bara höra positivt och visst det är kul. Men hur ska vi kunna göra något åt våra brister om vi inte får reda på att vi har några? Har vi gjort på ett sätt tidigare som gått smärtfritt så är det människans natur att göra likadant bara för att man lever efter "If it aint broken, Why try to fix it?"
Men jag tar åt mig av den kritiken jag fick idag och jag gör det till något bättre i framtiden och det är väl så det ska vara? Att man tar lärdom av sina fel och sina brister.
Men just nu känner jag mig som en stor jävla idiot. En skit rent ut sagt...

Jag hade hur mycket roliga grejer som helst att skriva idag men jag känner att det passar sig inte att skriva det just nu. Jag får försöka smälta detta först sen kommer jag kanske skriva det jag hade tänkt....

Jag hoppas innerligt att den här grabben vill komma ner och träna med oss i fortsättningen...