Vemod. En känsla som löper amokk inom mig just nu.
Men detta året ser jag inte enbart fram emot det. Det finns något som gör att det känns vemodigt att börja jobba på kollo i år.
En stor del i det hela är att på från min stuga är det enbart jag av killarna från förra året som är kvar.
Vi kommer vara 3 killar och 5 tjejer på stugan. Missförstå mig inte, jag kommer bra överens med tjejer men ibland vill man bara snacka skit med en killpolare.
Emelie menar att jag har ju henne och jenny och visst har jag det. Men en del grejer är inte så att man pratar med tjejer om det. Det handlar inte om några djupa grejer men ytligt skitsnack med en annan kille är nog så viktigt.
Detta året kommer två killar till kollo som inte har varit med förut. Och Emelie och hennes mamma säger till mig hela tiden att man ska inte ha förutfattade meningar och så här. Vilket jag egentligen håller med om men, jag har ingen bra känsla av dem.
Dem är säkert jättetrevliga och så men jag tror att dem i sina personligheter ligger för långt ifrån mig för att jag ska kunna anförtro mig åt dem och snacka skit.
Kollo kommer inte vara som tidigare år. På gott och ont. Vi får se hur det blir. Jag hoppas att jag har fel om de nya kollofolken. Men min magkänsla säger att jag har rätt.
Var i stugan i helgen. Med Emelie. Och fan vad jag njöt. Det var så skönt och så befriande att komma upp där. Jag hade lätt kunnat stanna där hela veckan fram till kollo men, man får tänka lite på folket omkring sig också.
Jag ska nog åka upp där en gång innan vi åker till ******* den 21 augsuti. Jag måste nog det. Jag får helt enkelt ta mig tid till det. Har inget jobb hemma som håller mig kvar. Sen får vi hoppas att jag efter Turkiet får jobb. Annars blir det tajt. Men men, den tiden den sorgen.
Ha det fint allihopa!
Ciao!
Martin
Det är valår i år...
Då blev det Moderaterna. Ett val som jag absolut inte ångrar.
När det nu är ett halvår kvar till nästa val är jag inte säker på vad jag ska rösta på. Det jag dock är säker på är vem jag INTE ska rösta på.
Det blir absolut inte rött. Det kommer nog inte hända att jag röstar på vänsterblocket.
Kalla mig dum men jag har nog inte förstått vad de rödas politik går ut på. Mona Sahliv vet nog fan inte vad hon egentligen håller på med.
För valet handlade de rödas taktik bara om att smutskasta Moderaterna och man ägnade inte mycket tid åt sina egna valkampanjer m.m.
Den här gången smutskastar man "lagom mycket". Sådär som politiker ska göra. Men deras politik är fortfarande tafatt.
Arbetslösheten kan man inte göra mycket åt.
Visst, det finns en stor del som oturligt mist sina jobb och dylikt men det kan man knappast beskylla enbart de blåa för. Vi får inte glömma att vi har en global finanskris och oavsett om Sverige hade letts av ett rött eller blått parti hade vi haft samma situation.
Många röda väljare bölar över att man drar in på bidrag hit och dit. Men vad jag tror så är det dem som bara vill sitta i soffan och hoppas på att de som arbetar ska betala deras hushåll.
Självklart är detta inget faktagrundande uttalande utan bara rena och skära fördomar.
Kunde inte låta bli att skratta när tidningarna publicerade artiklarna om huruvida Turkarnas avrättning av armeniens befolkning i början av 1900-talet var ett folkmord eller inte.
För det första: Avrättar man så många människor ÄR det ett massmord. Det behöver varken historiker eller, som det i detta fallet var, Sveriges regering gräva sig djupare i.
För det andra: Vad fan ger Sverige rätten att besluta om det? Vad har vi med det att göra? Försöker detta landet vara Europas egna lilla Polis á la USA?
Såg Parlamentet i Söndags med Magnus Betnér. Han är en komiker som ofta går över den så kallade gränsen. Men det behövs. Sverige är så jäkla tillknäppt. Ingen vågar sticka ut.
So what om han skämtar om Astrid Lindgren.
Jag tycker precis som många av det svenska folket att Astrid Lindgren är en ikon för Sverige och att hon förtjänar all respekt.
MEN, ingen är så helig att man inte kan skämta om dem. Det låter hårt men så är det.
Jag hävdar att man kan skämta om ALLT. Bara man gör det med rätt glimt i ögat.
Jag menar i Parlamentet vet vi att det bara handlar om att skämta.
Det jag inte förstår är att om det hade handlat om någon helt vanligt Svensson hade alla som kritiserar Betnér skrattat utav bara helvete.
Nä för fan, var inte så jävla tillknäppta. Ni måste för fan slappna av....
Det är val-år i år. Jag vet i alla fall vad jag inte ska rösta på....
Det bästa som finns...
Att känna att man betyder mycket för en person som i sin tur betyder väldigt mycket för mig.
Att känna en enorm trygghet när man somnar på kvällen och en oerhörd lycka när man vaknar upp bredvid denna personen.
Just nu ligger min kära Emelie och sover bredvid mig i hennes säng.
Hon är trött i dag. Det får hon vara. Hon är så otroligt vacker där hon ligger och jag tvivlar inte en sekund på att den känsla jag känner är riktig lycka.
Hon sa till mig igår att hon älskar mig. Det var första gången hon sa det och jag är lycklig över det. Jag sa "Jag älskar dig med" till henne och inga andra ord har någonsin kännts så rätt i min mun.
Hon är underbar. Hon är lycka. Hon är min. Jag är lycklig.
Det bästa som finns är att känna som jag gör just nu.
Det råder det inget tvivel om.
Avsky och kärlek på olika plan.
Känner ni likadant som mig när det gäller att lyssna på vissa personer så blir man spyfärdig?
Nej, ni kan vara lugna, det har inte med mina vänner och bekanta att göra.
Låt mig förklara det från början.
Jag var på uppdrag av min förening närvarande vid konsulentkonferensen som hålls årligen för Malmös föreningar.
En på förhand väldigt tråkig upplevelse och inte det minsta motiverande.
Men så börjar Troed Troedsson prata. En exeptionellt bra talare som kan konsten att fånga sina lyssnare. Han pratade om något intressant på ett intressant sätt. Han hade humor, han kunde vara allvarlig och han kunde provocera. Denna blandning får ju en att lyssna vaket.
Så förmiddagen gick bra.
Sen blev det gruppdiskussioner på eftermiddagen som flöt på ganska bra och därefter. Efter en tråkig information från MaH stiger han upp på scen och det är hemskt att säga det men redan innan han öppnat munnen hade jag dömt ut hans föreläsning som tråkig och helt idiotisk.
Bo Sjöström, mannen som förstörde tillvaron för många ungdomar på Lindeborg.
Mannen som vägrade lyssna på vad vi, boende på Lindeborg, hade att säga.
Han, tillsammans med sina idiotpolitikerkompisar, bestämde sig för att Hyllie stadsdel var tvungna att spara pengar och då stänger man ner fritidsgården på Lindeborg som, utan att överdriva, antagligen var det absolut mest populära stället i hela Hyllie stadsdel.
Istället låter han Kroksbäcks fritidsgård vara öppen. Varför? Jo. av ren feghet. Att stänga ner den fritidsgården hade ju varit rasism, eller hur?
Inte ens när kroksbäcks ungdomar säger att de hellre går till Lindeborgs fritidsgård lyssnar herr Sjöström.
Nej, jag har svårt för honom. Han är en sådan person som inte borde få sitta på en beslutandeposition.
Nu på konsulentkonferensen togs det upp en fråga om att minoritetsgrupper inte prioriterades och jag ska ärligt säga att jag håller med Sjöström i det han säger men han säger det i en sådan överlägsen ton.
Det är inte konstigt det blir en klyfta i samhället mellan "folket och styret" om styret är helt jävla snett?
Nej, Bo Sjöström, din fega lilla råtta du kommer aldrig få något mehållande från min sida.
Den senaste veckan, eller de två senaste veckorna har varit helt grymt underbara.
Allt skit och alla problem jag har/har haft har kännts obetydliga.
Det känns något enormt att Emelie ger mig en sån energi att jag känner att ingenting är omöjligt.
Jag vet, det låter löjligt och det låter klyschigt men så känner jag.
Ser fram emot att åka till stugan med henne. Bara komma bort från allt och bara vara.
Att få visa upp mitt smultronställe för henne. Min fristad. Ja, jag hoppas verkligen hon gillar Glimåkra lika mycket som jag. Eller ja, hon behöver kanske inte gilla det lika mycket som jag men lite i alla fall =)
I alla fall: Jag är kär. Jättekär.
Puss på dig Emelie!
Ha det fint alla ni andra också.
She´s back home...
Som jag längtat efter att få krama henne och hålla om henne.
Nu efter att ha träffat henne igen så känns allt mycket lättare.
Det är fascinerande hur mycket energyboost man kan få av en enda person. Nu är hon ju inte vilken person som helst men ni förstår vad jag menar.
Bara av att vara med henne ger mig så mycket energi och så mycket motivation att ingenting känns omöjligt för tillfället.
Har egentligen inte mer att säga. Var bara tvungen att delge er min lycka över att Emelie är hemma igen. =)
Puss o kram på er.
Jag är.
Vad definierar vem du är?
Din klädstil. Ditt sätt att prata. Vad du lyssnar på för musik. Dina vänner. Ditt hem. Ditt arbete.
Ja, allt de ovannämnda är nog rätt vanliga svar.
Men är varje sak för sig en liten definition av dig eller är alltsammans den korrekta definitionen?
För om allt ska stämma överens och jag skulle beskriva hur jag ser mig själv så skulle det nog bli något i stil med det här:
- Jag skulle klä mig casual (vilket jag gör time to time)
- Jag skulle prata frispråkigt och inte vara så jävla korrekt hela tiden (Vilket man ibland måste vara för att bli tagen på allvar)
- Jag skulle lyssna mestadels på rock (Mest Bon Jovi, Takida, Nickelback och Green Day)
- Jag skulle ha vänner som både kan vara djupa men också lite utflippade ibland (Vilket mina vänner faktiskt är)
- Jag skulle INTE bo på Hermodsdal. (Har börjat känna mig mer och mer malplacerad här. Känns som ett bra förstaställe att bo på men så fort jag får möjlighet så drar jag härifrån)
- Jag skulle ha ett jobb där jag får utlopp för min sociala kompetens samtidigt som jag är i mycket fysisk rörelse.
Det mesta stämmer överens med verkligheten. De enda få grejerna jag skulle vilja och antagligen kommer ändra på är mitt boende och arbetet.
Som jag sa vill jag inte bo på Hermodsdal. Det var kul och spännande de första månaderna men nu är det bara drygt.
En fråga jag ställer mig hyfsat ofta är: Va fan gör jag här?
När jag sen tänker efter var jag vill bo så kommer jag att tänka på Lindeborg självklart. Eftersom jag är uppvuxen där så känns området väldigt tryggt och bra.
Eller så kanske jag vill bo på Limhamn eller Bunkeflo. Har alltid gillat de stadsdelarna och skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta dit.
Sen vet jag inte? Det finns nog inte fler ställen i Malmö jag skulle vilja bo på. Kanske någon av kranskommunerna men jag vet inte?
Sen har vi det här med arbetet. Jag har ju inte riktigt definierat än vilken yrkesgrupp jag tillhör men jag har ju en pågående utbildning på Malmö Högskola på Lärarprogrammet.
Varför valde jag lärare i första läget?
Jag ville jobba med barn och ungdomar på ett sätt där jag kan lära dem något och på så sätt hjälpa dem ut på rätt väg i samhället.
Men vill jag verkligen jobba inom den svenska skolan?
Nej, inte som det ser ut i dagsläget.
Varför? Jo, för att man lär ungarna att vara så korrekta hela tiden. Inga svordomar, det är en dödssynd inom skolan. Du måste prata på rätt sätt. Du får inte lov att säga "Jag såg han" för det heter ju "Jag såg honom".
Jag vet att det inte ser ut likadant överallt men jag har gått och lurat mig själv hela tiden.
Under alla mina praktikveckor har jag gått och intalat mig själv att det varit roligt. I efterhand har jag dock kommit underfund med att så icke är fallet.
Jag undrade varför jag tyckte det var så jävla skönt att komma hem efter praktiken. Varför det kändes så jävla jobbigt att åka till praktiken på morgnarna.
Visst är det jobbigt i sig att pendla mellan Malmö och Genarp klockan 7 på morgonen för att vara i Genarp runt 8 men jag vet att den största anledningen till att det kändes så jobbigt var att jag helt enkelt inte var bekväm i rollen som lärare.
Mormor lär bli besviken om jag inte fullföljer min utbildning och jag vet att det inte ser bra ut med en ofullständig utbildning men jag har funderingar på att börja om.
Jag pratade med min gode vän Erik för ett litet tag sedan och han frågade:
"Har du aldrig funderat på att göra något helt annat än lärare?"
Jo, det har jag väl. Men har aldrig tagit någon chans eftersom jag varit så satans insnöad på lärarlinjen.
Men vid eftertanke så har jag kommit på att det är jävligt roligt sitta på kansliet nere hos Eriksfälts FF. Har hjälpt Anna där nere till och från i över ett år nu och mer och mer börjar jag komma in i det.
Frågar du mig vad jag vill ha för jobb så är det ett rörligt jobb du får som svar.
Men det här jobbet motsäger sig detta totalt. Allt är i och för sig helt och hållet beroende på hur du lägger upp arbetet. Det är ju en kontorstjänst men med alla aktiviteter man planerar så blir det rätt mycket rörelse också.
Skulle jag få en förfrågan om att jobba på kansliet på Eriksfält skulle jag inte tveka på att svara ja.
Mycket har och göra med mitt enorma EFF-hjärta men är det inte så man ska ha det på sitt jobb? Man ska brinna för det man gör.
Redan nu har jag fått en del ansvar. Bland annat har jag fått äran att ringa runt och försöka ragga upp sponsorer vilket jag ser väldigt positivt på. Tror det är en uppgift jag kommer klara galant.
Dessutom får jag jobba med barn och ungdomar. Det vill jag inte släppa. Det sociala utbytet är enormt viktigt för mig och jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade varit tränare för grabbarna eller jobbat på kollo.
Jag har lärt mig så otroligt mycket och det är sådant du inte kan läsa om.
Ytterliggare en sak som gör att jag är skeptisk till mitt pluggande till lärare. "Learning by doing" säger dem och bygger utbildningen på 90% teori. (Ingen förankrad siffra men det är så det känns)
Om det inte skulle bli något kanslijobb. Vad skulle det då bli av mig?
Skulle mycket väl kunna tänka mig att satsa på mitt skrivande. Jag älskar att skriva och tycker själv att jag börjar bli ganska hyfsad på det.
Försöker fortsätta på min bok och jag skriver ju sportartiklar och krönikor för EFF vilket är uppskattat bland många och varje artikel hamnar på runt 200-300 läsningar och det är rätt mycket för att vara "Lilla Eriksfälts FF"
Det är absolut något jag skulle kunna tänka mig. Att bli journalist av något slag.
Eller kanske romanförfattare? Vem vet.
Men frågan kvarstår fortfarande:
Vem är jag?
Är jag Martin Nerbring, lärare?
Är jag Martin Nerbring, kontorist?
Är jag Martin Nerbring, journalist?
Eller Martin Nerbring, författare?
Ja, jag vet inte än men en sak vet jag:
Jag ÄR Martin Nerbring, pojkvän, vän, lillebror, storebror, son, barnbarn, kusin, tränare och det räcker gott väl för att definiera vem jag är.
Jag vet att jag har lika mycket uppskattning tillbaka som jag känner för många och det hjälper mig igenom tuffa perioder som denna.
Tack ska ni ha allihopa!
Soon.
Hon kommer antagligen vara solbränd och fin och jag lär se ut som en vitryss bredvid henne men det gör mig ingenting.
Jag ser fram emot hennes hemkomst.
Ska jobba på lördag igen. Kul, lite nervös e jag eftersom jag ska stå i köket men det ska nog gå bra.
Det är lite annorlunda gentemot vad jag gjort tidigare så det är väldigt motiverande.
Folket jag jobbade med i lördags var hur klockrena som helst.
Det underlättar ju en hel del om man säger så.
Så vi får se om det går bra på lördag.
Fotbollen blir jag inte klok på. Min egen skiter jag i nu. Jag fortsätter träna men lägger inte ner tid och energi på att satsa där jag är nu.
Vet inte om det blir Nydala nästa år också. Som det känns nu blir det inte det men vi får se.
Jag tar ställning till det efter säsongen.
Grabbarna går helt okej. MM-semifinalen för Pojkar 10 blev något för svår men jag är ändå stolt över att vara tränare till ett av Malmös bästa 10 årslag.
Hade ju problem med en av killarna i laget. Han betyder så mycket för laget, både som spelare och som kamrat. Han är en spelare man inte får bli av med.
Han kände sig sviken av mig. Jag förstår honom. Jag valde fel tillfälle att försöka prata med honom. Varken han eller jag var egentligen i fas till att snacka men jag försökte ändå och det blev skit av det.
Det påverkar mig. Det påverkar mig till den grad att inget annat känns viktigt längre när det gäller fotbollen.
Som tur var pratade Mickis med honom och det verkar som att det har hjälpt.
Nu är det upp till mig att visa att jag har den största respekt för honom.
Jag vill så gärna att han stannar kvar.
Snart är hon tillbaka. Och som jag längtar. Att bara få hålla henne i mina armar. Eller att bara ligga bredvid henne och känna hennes närhet och hennes värme som hon utstrålar. Ja på söndag. :)
Snart är hon tillbaka.
Vilken jävla dag...
Jag har nog inte varit världens trevligaste idag. Alltihopa bara trycker på som någon störig jävla bakterie.
"Det löser sig nog" har jag nog fått höra X antal gånger idag.
Visst fan löser sig allt men det gör det inte mindre jobbigt för det?
Fler och fler vet vad det handlar om och jag vet inte om det är lättande eller bara mer tyngande?
Vill berätta för Emelie men väntar nog tills hon kommer hem.
Känns inte som om jag vill störa henne med en massa problem när hon är på semester.
Risken finns ju att Emelie kanske blir lite sur och tycker att jag borde ha berättat direkt.
Men jag hoppas hon förstår.
Kvällen har varit jobbig. Hade ju först träning och sen match med smågrabbarna. Blev turbulens igen och just nu känns det som att inte jag klarar av det.
Sa en väldigt onödig grej så att en av grabbarna hörde det. Kanske inte det mest smidigaste men jag var så frustrerad över allt.
Har sagt till Björn, Jocke och Mickis att jag nog tar två steg tillbaka de närmsta veckorna. Både för min egen skull och för grabbarnas.
Känns inte rätt att jag ska bli lack för minsta lilla.
På återseende mina vänner...
Puss o kram på er.
Who am I trying to fool...
Är inne i en rätt så jobbig period.
Det är inte kul att gå till träningen med Nydala just nu.
Jag har mindre tålamod med grabbarna.
Jag är lättirriterad för tillfället.
Jag vet var problemet ligger och det är bara jag som kan lösa det.
Tyvärr är det inte så lätt.
Pappa fick hjälpa mig denna månaden.
Det är inte kul att gå och fråga om hjälp hela tiden men vad ska man göra?
Det känns i alla fall som om det börjar ljusna lite nu.
Det ska vara bra när Emelie kommer hem.
Hon hjälper till rätt mycket när det gäller humöret.
Att bara vara nära henne kan göra så mycket. Man blir glad och alla problem känns långt borta.
Bara 1½ vecka kvar tills hon kommer hem.
Men som sagt, just nu känns det tungt.
I motvind lyfter drakar...
When it´s right it´s right!
När jag satte mig här hade jag hur mycket som helst jag ville skriva.
Nu är jag helt tom i skallen. Eller så är det tvärtom. Jag har fortfarande allt i skallen och vill få ut det men vet inte vart jag ska börja.
Som det ser ut just nu har jag en del jobb att se fram emot. Erik har fixat ett endagsjobb imorgon till mig. En dag är bättre än ingen dag. Men sen ser det ut som att helgerna blir fyllda med jobb.
Vågar inte ropa hej än men det känns väldigt bra.
Trots att Emelie är långt borta just nu så blir jag bara säkrare och säkrare på oss.
Det ligger så rätt i mun att säga: "Min flickvän..." när jag pratar om henne.
She is wonderful...
Match imorgon med Nydala. Match med grabbarna på lördag. Match med grabbarna på söndag. Det är hur grymt som helst. Det är mycket fotboll just nu men det är kul som fan.
Aja, jag ska lägga mig i soffan nu
Ha det fint! ciao!
Allt är på sin plats...nästan...
Just nu känns det mesta så jäkla bra.
Emelie har en stor del i det.
Grabbarna i P 98/99 har också en stor del i det.
Däremot känns det inte så bra vad gäller min egen fotboll.
Jag har alltid gjort allt jag gjort till 100% och vill fortfarande att det ska vara så.
Därför känns det dumt att som idag tacka nej till en match.
Det var till B-laget och jag har egentligen inget direkt ansvar att ställa upp där men när man vet att dem har problem att få ihop lag får man ändå på något sätt dåligt samvete.
Detta har fått mig att tänka. Kan jag inte ställa upp till 100% så känns det inte lönt att fortsätta. Så nästa år blir det nog bara grabbarna och så hoppa in o hjälpa till då och då hos något lag. Antagligen EFF:s B-lag.
Snart åker hon. Det tråkiga är ju att jag åker en dag tidigare än henne. Jag ska till Hästveda på fredag morgon och hon åker på lördag eftermiddag. Hade varit kul om man fått fredagen också. Men istället får torsdagen bli hur underbar som helst.
3 veckor går fort. Det är inte så farligt. Jag kommer sakna henne men det vore ju konstigt annars.
Jag hoppas hon får precis lika roligt som hon hoppas på.
Imorgon väntar ännu en dag på kansliet och det ser jag fram emot. Skönt att ha något att göra. :)
På återseende!
Another turning point...
Jag ville så gärna åka men jag kunde inte lämna grabbarna.
Jag hade behövt åka. Bara för att få sitta ner och bara vara. Långt ifrån all stress här hemma.
Jag hade velat åka för att få spendera mycket tid med Emelie. Ja, hennes trevliga föräldrar också naturligtvis. :)
Men, grabbarna är i semifinal i MM. Jag vet att vissa tänker bara: "och?" men för mig är det inte bara "och?".
De här grabbarna har skänkt mig så mycket glädje och gett mig så mycket tillbaka att jag kände att det skulle vara som att svika grabbarna att inte vara där den femte september.
Jag måste ta mig till stugan en helg. Jag måste få komma iväg lite. Jag vet att det bara hade varit för en helg som jag hade kunnat sätta mig och ta en stund åt att bara fundera. Men det hade varit guld värt.
Allt är så bra just nu. Ändå känns allt stressigt. Eller inte allt men, ja ni förstår.
Vi ses! På återseende.
Puss och kram
Dreams may come true...
Måndag kväll. En ny veckas första dag har precis tagit slut. Jag har hunnit komma hem efter träning med smågrabbarna. En dusch innan jag sjönk ner i soffan hann jag också med.
Nu finns det tid för lite skrivande.
Vilken helg det har varit.
Grabbkväll i fredags. Det blev en liten återträff med kollofolket. Var nog bra med en återträff så tätt in på kollo. Känns som att man är tvungen att successivt komma in i verkligheten. Haha...
Lördag var det fotboll. Det gick bra denna gång. Vinst 5-1. Är dock avstängd nästa omgång. Fick mitt tredje gula kort för säsongen och det straffas med en matchs avstängning. Jag kunde inte hjälpa det Emelie...,:P
Fick sen besök av Emelie, Jenny, Erik och Wrangel som på ett nätt sätt firade min födelsedag. Tack för presenterna. :)
Var hemma hos morfar i Söndags. Mormor var uppe i stugan och fixade i trädgården så jag åkte hem till morfar och tog honom med ut på en runda så han fick röra lite på sig.
Han har inte varit ute så mycket sen operationen och det märks.
Vem vi än mötte så hörde man "Men hej Allan, det var länge sedan..." och så skönt det känns att få höra att morfar är omtyckt.
Jag vet att mormor och mamma också tycker om morfar men de har nog tröttnat lite på honom. Så att han får komma ut och få full uppskattning är nog bra för honom.
Senare åkte jag till Hörby och träffade en del av Emelies släkt och det var jävligt trevligt. Kul stämning i den familjen. :)
Det gick enligt rapporter väldigt bra. :)
Har funderingar på att börja skriva igen. Började ju så smått för ett tag sedan men det dog ut ganska snabbt. Vet inte varför det dog. Jag älskar ju att skriva. Det är så frigörande. Man har så mycket inom sig som man känner för att få ut på print men man tar sig aldrig tid.
Jag vill börja men tror tyvärr inte jag kommer ta mig den tid som behövs på ett tag i alla fall.
Det kommer nog någon gång.
Det har blivit lite av en dröm för mig att skriva en bok och som en vacker ung kvinna sa till mig rätt nyligen:
"Drömmar är till för att uppnås" och det stämmer väl.
Jag kommer skriva en bok en dag men det är ju helt upp till mig själv när det blir dags.
Martin Nerbring, Författare?
På återseende! Ciao!
Back to reality...
"Kollo är stort, man andas, äter, skiter och lever kollo"
Nu när jag sitter här och funderar på sommaren som gått får jag bara positiva bilder. Precis som förra året.
Ända skillnaden är att då var allting nytt. Det var så många nya intryck och jag kommer ihåg hur allting brast för mig på slutfesten när jag satt och snackade med Erik och Dennis i lekstugan.
Detta året brast det inte för mig. Det var dock väldigt känslosamt även detta året på slutfesten. Roffe, kungen av kollo gjorde sitt sista år som kollointendent och chef nere i Höllviken och det var en hel del som fällde tårar.
Roffe var och är en legend för alla som har varit på kollo de senaste tio åren. Både barn och ledare.
Men när en epok går i graven föds en ny och så även denna gång. Christer som ska ta över är hur grym som helst och kan nog axla den stora mantel som det innebär att ta över efter Roffe.
Jag ser bara positivt på nästa kolloår.
Men för att återgå till verkligheten här hemma känns timmarna väldigt långa. Det har varit hektiska dagar för mig de senaste veckorna.
Kollo har ett högt tempo och jag trivs med det. Dagarna går fort och kanske gick dem för fort detta året.
I lördags morse åkte man direkt från kollo till Eskilsminne för att vara med grabbarna under de två sista dagarna på Eskilscupen.
Helt enormt roligt att vara med dem och jag tror det var en bra övergång att gå från kollo till grabbarna. Det blev liksom inte sådär jättedrastiskt utan det blev en mjuk övergång.
Men ändå känns timmarna fortfarande jättelånga. Man är van vid att ha saker att göra hela tiden men här hemma har man inte det på samma sätt.
I och för sig har jag mycket att göra men den här dötiden framför datorn och framför TV:n i soffan har jag inte upplevt på länge och än om det är skönt att bara andas ut så är jag inte bekväm i situationen.
Vilket kanske egentligen är rätt bra med tanke på att jag då aktiverar mig mer eller?
Om man vänder på steken och blickar framåt istället så ser även det hyfsat ljust ut.
Fotbollsgrabbarna kommer gå skitbra den här säsongen.
Jag kommer tillbringa en hel del tid på Röda Stugan (Nej, inte Röda stugan på kollo utan EFF:s klubblokal) där jag kommer hjälpa Anna en massa. Kul som fan.
Emelie kommer jag träffa också. En riktigt go tjej. Helt fantastisk. =)
Den enda fläcken på denna solen är att jag för tillfället är sysslolös. Jag vet inte vad jag ska göra nu till hösten då jag måste ta ett studieuppehåll. Men jag vet att det är sånt som löser sig. Det gör det alltid.
Ha det gott allihopa!
Kom ihåg: Efter regnet kommer sol!
Min fristad...
Kollo är verkligen min fristad. På kollo känns det som att man är odödlig. Inget ont når mig här. Eller ja, det når ju mig faktiskt. Speciellt när det händer sådana grejer som hänt på sistone men jag är i en sådan miljö att det blir lättare att hantera.
Jag får göra det jag tycker är absolut roligast. Att jobba med barn och ungdomar som ger så mycket tillbaka.
Det är fantastiskt också vad vissa barn verkar ha ett sjätte sinne eller något. Hade en flicka Tur 1 som kom fram till mig när jag kände mig lite nere och frågade: "Varför är du ledsen Martin?" Jag svarade att min morfar låg på sjukhus varpå hon tillade: "Men du, det blir nog bra bara du är glad" och detta var en 7-8 åring som sa detta till mig.
Det är som när katter eller hundar känner av att deras ägare behöver tröst.
Barnen på kollo är helt underbara. Förvisso finns det en del barn som är rätt så energikrävande och väääldigt busiga men det är ändå den grymma sidan som är övervägande.
Tur 3 har precis börjat och det känns som om det kommer gå fort. Den här sommaren har gått alldeles för fort. Jag har tyckt att det varit en grymt bra sommar hittills och det finns en del faktorer som förstärker det.
Hoppas bara att folket på stugan orkar hela tur 3 och ger järnet. Om inte för oss ledare så i alla fall för barnens skull.
Har ju redan hittat min favorit bland barnen. =) Men det får jag inte lov att visa..:P
Får se hur jag klarar det.
På återseende. Sköt om er. Puss och kram,
