Another turning point...

Det blev ett nej. Jag var tvungen att tacka nej.
Jag ville så gärna åka men jag kunde inte lämna grabbarna.
Jag hade behövt åka. Bara för att få sitta ner och bara vara. Långt ifrån all stress här hemma.
Jag hade velat åka för att få spendera mycket tid med Emelie. Ja, hennes trevliga föräldrar också naturligtvis. :)

Men, grabbarna är i semifinal i MM. Jag vet att vissa tänker bara: "och?" men för mig är det inte bara "och?".
De här grabbarna har skänkt mig så mycket glädje och gett mig så mycket tillbaka att jag kände att det skulle vara som att svika grabbarna att inte vara där den femte september.

Jag måste ta mig till stugan en helg. Jag måste få komma iväg lite. Jag vet att det bara hade varit för en helg som jag hade kunnat sätta mig och ta en stund åt att bara fundera. Men det hade varit guld värt.

Allt är så bra just nu. Ändå känns allt stressigt. Eller inte allt men, ja ni förstår.

Vi ses! På återseende.

Puss och kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0