I will be remembered for many generations.

Det börjar närma sig. Snart är det dags. Jag vet fortfarande inte vad som händer men kommer snart få reda på det.
Kanske blir det så att det inte löser sig denna gången? Inte för att det skulle vara världens undergång för mig på det viset. Jag klarar mig alltid men det är den ekonomiska biten jag är oroad över.
Jag flyttade hemifrån för att slippa vara så jäkla beroende av alla andra. Jag ville stå på egna ben.
Skulle det här braka ihopa så vet i fan.
Danny fortsätter hävda att: Allt löser sig, det är lugnt...
Men det är inte lugnt. Ja visst, han kan betala nu och även om det blir knapert så går det. Men vafan, jag mår inte bättre av det. Jag vill inte vara beroende av alla andra. Bönne fyller år snart. Imorgon för att vara exakt. Till helgen ska vi fira honom. Är det tänkt. Jag vet inte om jag kan. Det ryktas om att käka ute. Det funkar inte för mig ekonomiskt.
Jag vill inte sitta på en resturang och behöva vänta på att någon frågar mig: Ska jag bjuda dig på en öl and shit.
Alternativet blir att skaffa jobb. Det måste jag.
Jag vill inte be Danny gå och handla varje gång något tar slut. Jag väntar hellre på att han märker att saker tar slut och på eget initiativ går och handlar. Jag känner liksom att jag inte har rätt att begära att han ska handla alla nödvändigheter. Förstår ni?
Nej, imorgon måste jag få tummarna ur och ringa den där jävla högskolan. För dem lär ju inte ringa till mig eller hur?
Annars är det jag som måste ut o skaffa jobb. Och jag måste leta intensivt.

Skit nu i det. Jag behövde vara lite bölig en stund...

---

Träningen börjar imorgon. Man I need it. Har suttit vid datorn dag ut och dag in. Får fan nästan sittsår i röven. Haha. Men det lönar sig väl förhoppningsvis. Men det ska bli kul att komma tillbaka till träningen.
Jag behöver det. Bli av med frustration och aggression.

Har förresten blivit en starkare människa. Hur vet jag det? Jo, folk blir arga på mig för att jag säger vad jag tycker. Trots detta står jag på mig och tycker vad jag tycker. Nästan så att det går över till ren glädje och en vilja att provocera.
Jag har varit en "vill-vara-alla-till-lags-kille" innan. Alltid vetat vad jag tycker och kanske aldrig hållt med någon som tycker motsatt men heller aldrig sagt vad jag själv tycker. På det viset har jag fått många som gillar mig. Som tycker jag är gudasnäll och alltid ställer upp. Nu är det dock en del som har hoppat av det gänget. Haha...Suckers...Jag vet i alla fall var jag har mig själv. Det är det viktigaste....

So long everybody. Peace out!