Som en vit vägg...
Helgen är här. Gott e det. Inte för att denna veckan varit speciellt jobbig. Den har tvärtom varit en av de bästa på länge. Men det ska ändå bli skönt att fira helg på riktigt. Dessutom snöade det idag. Det hade snöat lite när jag vaknade men det hade slutat lagom till att jag skulle iväg till skolan. Men efter skolan och när jag o Andreas kom ut från tågstationen hade det fan ta mig börjat snöa.
Jag brukar vara en av de största pessimisterna när det gäller snö men denna gången var det bara trevligt och mysigt. När Andreas hoppat på tåget bestämde jag mig för att börja gå hem. Mest p.g.a. jag glömt ta med mig tillräckligt med pengar för att det skulle räcka till bussen men, det var jävligt skönt att promenera genom snön idag. Jag gick och lyssnade på mina akustiska versioner av Bon Jovis låtar och var på strålande humör. På vägen gick jag förbi människor som är som jag varit innan: Plågade av snön. Själv kunde jag bara le för mig själv och känna snöflingorna smälta mot ansiktet. När jag kom in i ett villaområde, fråga mig inte vilket för jag tror jag gick lite vilse, så kom tystnaden plötsligt. Jag tog ur hörlurarna ur öronen och bara gick och lyssnade på den dova tystnaden som lagt sig. Jag har inte tänkt på det innan men kan det vara så att snöflingorna bildar någon slags vägg så att oljudet från bilarna på vägen inte hörs lika mycket som i vanliga fall. Det var i alla fall grymt skönt att inte höra någonting. Bara gå i sin egen värld och titta upp mot snöfallet som blev allt tjockare och tjockare för att sedan till slut tunna ut och släppa igenom allt ljud igen.
Då blev det dags att återvända till Bon Jovi. När jag sedan var hemma mötte jag Danny vid garageuppfarten, han var på väg ut på ett ärende och han sa att han hade försökt ringa mig för att fråga om han skulle köra mig hem. Det var ingenting jag hade hört när jag gick genom villaområdet och var helt isolerad från allt ljud.
Men vad gör det. Jag fick en lång promenad och det är aldrig fel...
Jag brukar vara en av de största pessimisterna när det gäller snö men denna gången var det bara trevligt och mysigt. När Andreas hoppat på tåget bestämde jag mig för att börja gå hem. Mest p.g.a. jag glömt ta med mig tillräckligt med pengar för att det skulle räcka till bussen men, det var jävligt skönt att promenera genom snön idag. Jag gick och lyssnade på mina akustiska versioner av Bon Jovis låtar och var på strålande humör. På vägen gick jag förbi människor som är som jag varit innan: Plågade av snön. Själv kunde jag bara le för mig själv och känna snöflingorna smälta mot ansiktet. När jag kom in i ett villaområde, fråga mig inte vilket för jag tror jag gick lite vilse, så kom tystnaden plötsligt. Jag tog ur hörlurarna ur öronen och bara gick och lyssnade på den dova tystnaden som lagt sig. Jag har inte tänkt på det innan men kan det vara så att snöflingorna bildar någon slags vägg så att oljudet från bilarna på vägen inte hörs lika mycket som i vanliga fall. Det var i alla fall grymt skönt att inte höra någonting. Bara gå i sin egen värld och titta upp mot snöfallet som blev allt tjockare och tjockare för att sedan till slut tunna ut och släppa igenom allt ljud igen.
Då blev det dags att återvända till Bon Jovi. När jag sedan var hemma mötte jag Danny vid garageuppfarten, han var på väg ut på ett ärende och han sa att han hade försökt ringa mig för att fråga om han skulle köra mig hem. Det var ingenting jag hade hört när jag gick genom villaområdet och var helt isolerad från allt ljud.
Men vad gör det. Jag fick en lång promenad och det är aldrig fel...
Kommentarer
Trackback
