I will be remembered for many generations.

...är lång tid. Det är väldigt lång tid om man ska vara ärlig. Man torde känna sig gammal ifall man släpat sig igenom 20 år. Men vafan jag känner mig inte gammal.

Jag fyller 20 på söndag och många säger att när man är 20 blir man vuxen på riktigt. Men va då vuxen på riktigt? Jag känner mig inte vuxen i den meningen, jag känner mig fortfarande som en ungdom. En tonåring. Jag får lite samma känsla nu som då man skulle börja nian. Under åtta år hade man gått och kollat på niorna och tänkt att fn vad stora dem är. Kommer jag också vara så stor? Men sen när man väl kom upp till nionde klass så märkte man att fan, man är inte så jävla stor.  Samma känsla hade jag när jag spelade i Pojklagen i fotboll. Killarna i Juniorlaget var ju stora så in i helvete och jag hade svårt att tänka mig att jag en dag skulle vara junior.
Sen när den dagen kom så var det inte så jävla stort att vara junior. Vi var ju små fortfarande kändes det som.

"Man är inte äldre än man gör och känner sig" brukar man säga och det stämmer väl men vill jag inte vara vuxen då? Vill jag vara kvar bland ungdomarna. Ska jag vara ärlig så är jag nästan lite rädd för vuxenlivet. Jag vet att jag kommer inte ha några problem med det eftersom jag kan ta hand om mig själv ganska bra, jag kan diska, tvätta, laga mat och såna grejer som man behöver och jag kan snacka för mig så det är inga problem att möta nya grejer. Men jag är väl lite så att jag inte vill lämna det som varit bra. Mina ungdomsår har varit skitbra. Jag har haft hur kul som helst. Upplevt både framgångar och motgångar. Både inom fotbollen, familjen, jobb, skola m.m. och jag har absolut inget att klaga över. Men de åren kommer ju inte igen. Dem är passé och man kan väl säga något i stil med: "Jaha, det var kul så länge det varade"
Nu tror jag ju definitivt att jag kommer uppleva många roliga år till så det är inte det som oroar mig. Men ta fotbollen till exempel. När man var yngre så åkte man på olika turneringar och läger och spelade turneringar här hemma i malmö och så. Vi som var med kommer aldrig att glömma Rexam Cup, när vi vann turneringen helt otippat. Ingen kommer heller aldrig glömma när vi vann Dana Cup i Danmark och även om vi inte vann i Gothia Cup, där vi åkte ut i åttondelsfinal i en match där vi lika gärna kunde vunnit så är det en oförglömlig resa. Sånt kommer jag aldrig att uppleva som spelare igen. Jag kommer göra allt för att mina egna spelare ska få lika oförglömliga resor och ha lika kul som jag hade. Men det kommer ju inte vara samma känsla för mig när jag springer och stångas med 30 åriga gubbar.

Det är e känsla av tomhet som smyger sig på mig när jag tänker på det. Men kanske är tomheten bara tillfällig. Kanske fylls tomrummet igen när jag går in i nya faser så småningom när jag giter mig, skaffar barn, gör en karriär inom jobbet eller lyckas uppnå andra mål. Men just nu är det bara skrämmande att lämna allt bakom mig.
Det är dock dags att snart se fram emot 20 nya underbara år. Med mina vänner och min familj.
Det gäller att försöka ha kul varenda dag. För tiden som gått kommer aldrig tillbaka....

---

En annan sak jag skulle vilja nämna är ett problem som Lisen har. Hon frågade mig ihopp om att få svar men jag kunde inte svara på det:
När slutar man säga God morgon? Är det vid en viss tidpunkt? Eller är det i förhållande till när man vaknar?
Någon som kan svara på det och hjälpa stackars Lisen.

Ha en trevlig helg allihopa!

//Martin Nerbring\\