Oövervinnlig!
Det är hårfint ibland. Å ena sidan känner man sig oövervinnlig och ingenting kan bryta ner dig. Man är på rätt spår. Du har kontroll över dina känslor och allt är i balans. Å andra sidan känner du en enorm saknad av något du inte kan definiera. Istället för att du har kontroll över känslorna har känslorna kontroll över dig. En maktlöshet smyger sig på.
Allt är inte guld och gröna skogar men när man är nära vill man gärna känna det så. Men det är också när man är just nära som det känns mest frustrerande. "Så nära men ändå så långt bort"
Det kommer inte till dig som på ett silverfat. Det är jag medveten om. För att lyckas komma dit du vill måste du kämpa. Du måste ha en vilja, ett engagemang som visar att du inte tänker ge dig.
Risken är bara att när du stirrar dig blind på målet glömmer man lätt bort att titta på dem som hjälper dig dit också. För livet är ingen enmansshow. Det är ett lagarbete. Ingen människa har någonsin lyckats på helt egen hand. Det anser jag i alla fall. Sen får ni andra tycka vad ni vill. I alla fall har jag alltid haft hjälp av andra för att jag skulle komma dit jag är idag.
En annan risk är att du satsar för hårt i början och kanske mister målet ändå. Oavsett om det gäller familj, vänner, fotboll, kärlek eller något annat. Jag har lärt mig att man måste ha distans till vissa saker för att komma dit. Egentligen har jag för dåligt tålamod för det. Känner jag någonting vill jag säga det direkt, jag vill inte vänta bara för att "spelreglerna" är så.
Jag föredrar spontanitet framför taktiskt spelande och det borde vara så att spontanitet är mer uppskattat än taktik men så är det inte. Folk säger att man ska vara spontan. Men är man det så avslöjar man sig för mycket och är inte intressant längre.
Jag kan nämna ett scenario. För något år sedan inledde min arbetskamrat en liten flirt med min tjejpolares tjejpolare. När jag umgicks med dessa två tjejerna skickade min arbetskamrat ett sms till tjejen han flirtade med. När hon skulle svara började hon och hennes polare diskutera om hur länge hon skulle vänta med att svara, varpå jag säger:
"Svara direkt, varför ska du vänta?"
Detta var, av att döma av deras reaktioner, något helt otänkbart.
"Nej, jag vill ju inte att han ska tro att jag är värsta desperat"
Jag sa inte mer om det den kvällen. Hon var så ivrig med att skicka iväg svaret men hon kunde inte för att det skulle få henne att se desperat ut. Jag menar skickar han ett sms så vill han väl ha svar eller?
Nej, jag har aldrig förstått mig på det. Lär väl aldrig göra det heller.
Jessica, lär du dig spela "Hallelujah" på gitarr perfekt så vill jag gärna sjunga in den med dig. =)
Allt är inte guld och gröna skogar men när man är nära vill man gärna känna det så. Men det är också när man är just nära som det känns mest frustrerande. "Så nära men ändå så långt bort"
Det kommer inte till dig som på ett silverfat. Det är jag medveten om. För att lyckas komma dit du vill måste du kämpa. Du måste ha en vilja, ett engagemang som visar att du inte tänker ge dig.
Risken är bara att när du stirrar dig blind på målet glömmer man lätt bort att titta på dem som hjälper dig dit också. För livet är ingen enmansshow. Det är ett lagarbete. Ingen människa har någonsin lyckats på helt egen hand. Det anser jag i alla fall. Sen får ni andra tycka vad ni vill. I alla fall har jag alltid haft hjälp av andra för att jag skulle komma dit jag är idag.
En annan risk är att du satsar för hårt i början och kanske mister målet ändå. Oavsett om det gäller familj, vänner, fotboll, kärlek eller något annat. Jag har lärt mig att man måste ha distans till vissa saker för att komma dit. Egentligen har jag för dåligt tålamod för det. Känner jag någonting vill jag säga det direkt, jag vill inte vänta bara för att "spelreglerna" är så.
Jag föredrar spontanitet framför taktiskt spelande och det borde vara så att spontanitet är mer uppskattat än taktik men så är det inte. Folk säger att man ska vara spontan. Men är man det så avslöjar man sig för mycket och är inte intressant längre.
Jag kan nämna ett scenario. För något år sedan inledde min arbetskamrat en liten flirt med min tjejpolares tjejpolare. När jag umgicks med dessa två tjejerna skickade min arbetskamrat ett sms till tjejen han flirtade med. När hon skulle svara började hon och hennes polare diskutera om hur länge hon skulle vänta med att svara, varpå jag säger:
"Svara direkt, varför ska du vänta?"
Detta var, av att döma av deras reaktioner, något helt otänkbart.
"Nej, jag vill ju inte att han ska tro att jag är värsta desperat"
Jag sa inte mer om det den kvällen. Hon var så ivrig med att skicka iväg svaret men hon kunde inte för att det skulle få henne att se desperat ut. Jag menar skickar han ett sms så vill han väl ha svar eller?
Nej, jag har aldrig förstått mig på det. Lär väl aldrig göra det heller.
Jessica, lär du dig spela "Hallelujah" på gitarr perfekt så vill jag gärna sjunga in den med dig. =)
Kommentarer
Postat av: Charlotte
vilken man du är martin!
Trackback
