We all could need some guidance!
Den senaste tiden har jag gått och tvivlat på mitt val av utbildning. Det är inget nytt jag nämner på bloggen men, det känns bara mer och mer fel och de flesta jag pratar med tycker jag gör fel om jag hoppar av. "Det är till att slänga bort en utbildning". En mindre grupp säger: "Hoppa av!" och en tredje part säger "Gör som du vill, det är du som bestämmer".
Det sistnämnda är det jag egentligen vill höra, jag menar jag är vuxen, jag fattar mina egna beslut.
För ett litet tag sedan kom en av mina grabbar till mig på träningen och sa att han inte längre kände för att spela fotboll längre. Han hade tappat motivationen. Jag sa det jag tyckte var bäst: "Det är okej. Ta en time out, fundera på vad du vill. Känner du för att spela igen är du välkommen". That makes sense to everyone right? Det visade sig i detta fallet att det inte gjorde det för grabben. Jag sa ju i princip till honom: "Du bestämmer själv. Jag bestämmer inte om du ska träna eller inte".
Vid ett samtal med hans mamma ett par dagar senare kom det fram att vad grabben egentligen velat höra var att jag skulle säga: "Jag tycker inte att du ska sluta. Jag vill att du fortsätter". Och där e ju en grej som verkligen makes sense. Om jag som är 21 år inte klarar av att bestämma själv i sådana situationer, hur ska jag då kunna förvänta mig att en 10-åring ska kunna fatta egna, faktiskt, viktiga beslut?
Det är fascinerande hur två egentligen helt oberoende situationer på något sätt förs samman. Det känns mer och mer som om smågrabbarna färgar av sig på hela min vardag. Något jag trivs något enormt med.
Vill ni ha något mysigt att lyssna på när ni är ensamma eller myser med någon nära? Ladda ner något av IL DIVOS album. Ancora eller The Promise. Skivorna är gudomliga och killarna har enorma röster.
Det sistnämnda är det jag egentligen vill höra, jag menar jag är vuxen, jag fattar mina egna beslut.
För ett litet tag sedan kom en av mina grabbar till mig på träningen och sa att han inte längre kände för att spela fotboll längre. Han hade tappat motivationen. Jag sa det jag tyckte var bäst: "Det är okej. Ta en time out, fundera på vad du vill. Känner du för att spela igen är du välkommen". That makes sense to everyone right? Det visade sig i detta fallet att det inte gjorde det för grabben. Jag sa ju i princip till honom: "Du bestämmer själv. Jag bestämmer inte om du ska träna eller inte".
Vid ett samtal med hans mamma ett par dagar senare kom det fram att vad grabben egentligen velat höra var att jag skulle säga: "Jag tycker inte att du ska sluta. Jag vill att du fortsätter". Och där e ju en grej som verkligen makes sense. Om jag som är 21 år inte klarar av att bestämma själv i sådana situationer, hur ska jag då kunna förvänta mig att en 10-åring ska kunna fatta egna, faktiskt, viktiga beslut?
Det är fascinerande hur två egentligen helt oberoende situationer på något sätt förs samman. Det känns mer och mer som om smågrabbarna färgar av sig på hela min vardag. Något jag trivs något enormt med.
Vill ni ha något mysigt att lyssna på när ni är ensamma eller myser med någon nära? Ladda ner något av IL DIVOS album. Ancora eller The Promise. Skivorna är gudomliga och killarna har enorma röster.
Kommentarer
Trackback
