We all could need some guidance!
Det sistnämnda är det jag egentligen vill höra, jag menar jag är vuxen, jag fattar mina egna beslut.
För ett litet tag sedan kom en av mina grabbar till mig på träningen och sa att han inte längre kände för att spela fotboll längre. Han hade tappat motivationen. Jag sa det jag tyckte var bäst: "Det är okej. Ta en time out, fundera på vad du vill. Känner du för att spela igen är du välkommen". That makes sense to everyone right? Det visade sig i detta fallet att det inte gjorde det för grabben. Jag sa ju i princip till honom: "Du bestämmer själv. Jag bestämmer inte om du ska träna eller inte".
Vid ett samtal med hans mamma ett par dagar senare kom det fram att vad grabben egentligen velat höra var att jag skulle säga: "Jag tycker inte att du ska sluta. Jag vill att du fortsätter". Och där e ju en grej som verkligen makes sense. Om jag som är 21 år inte klarar av att bestämma själv i sådana situationer, hur ska jag då kunna förvänta mig att en 10-åring ska kunna fatta egna, faktiskt, viktiga beslut?
Det är fascinerande hur två egentligen helt oberoende situationer på något sätt förs samman. Det känns mer och mer som om smågrabbarna färgar av sig på hela min vardag. Något jag trivs något enormt med.
Vill ni ha något mysigt att lyssna på när ni är ensamma eller myser med någon nära? Ladda ner något av IL DIVOS album. Ancora eller The Promise. Skivorna är gudomliga och killarna har enorma röster.
Oövervinnlig!
Allt är inte guld och gröna skogar men när man är nära vill man gärna känna det så. Men det är också när man är just nära som det känns mest frustrerande. "Så nära men ändå så långt bort"
Det kommer inte till dig som på ett silverfat. Det är jag medveten om. För att lyckas komma dit du vill måste du kämpa. Du måste ha en vilja, ett engagemang som visar att du inte tänker ge dig.
Risken är bara att när du stirrar dig blind på målet glömmer man lätt bort att titta på dem som hjälper dig dit också. För livet är ingen enmansshow. Det är ett lagarbete. Ingen människa har någonsin lyckats på helt egen hand. Det anser jag i alla fall. Sen får ni andra tycka vad ni vill. I alla fall har jag alltid haft hjälp av andra för att jag skulle komma dit jag är idag.
En annan risk är att du satsar för hårt i början och kanske mister målet ändå. Oavsett om det gäller familj, vänner, fotboll, kärlek eller något annat. Jag har lärt mig att man måste ha distans till vissa saker för att komma dit. Egentligen har jag för dåligt tålamod för det. Känner jag någonting vill jag säga det direkt, jag vill inte vänta bara för att "spelreglerna" är så.
Jag föredrar spontanitet framför taktiskt spelande och det borde vara så att spontanitet är mer uppskattat än taktik men så är det inte. Folk säger att man ska vara spontan. Men är man det så avslöjar man sig för mycket och är inte intressant längre.
Jag kan nämna ett scenario. För något år sedan inledde min arbetskamrat en liten flirt med min tjejpolares tjejpolare. När jag umgicks med dessa två tjejerna skickade min arbetskamrat ett sms till tjejen han flirtade med. När hon skulle svara började hon och hennes polare diskutera om hur länge hon skulle vänta med att svara, varpå jag säger:
"Svara direkt, varför ska du vänta?"
Detta var, av att döma av deras reaktioner, något helt otänkbart.
"Nej, jag vill ju inte att han ska tro att jag är värsta desperat"
Jag sa inte mer om det den kvällen. Hon var så ivrig med att skicka iväg svaret men hon kunde inte för att det skulle få henne att se desperat ut. Jag menar skickar han ett sms så vill han väl ha svar eller?
Nej, jag har aldrig förstått mig på det. Lär väl aldrig göra det heller.
Jessica, lär du dig spela "Hallelujah" på gitarr perfekt så vill jag gärna sjunga in den med dig. =)
Avgörande beslut!
Det är inget beslut om liv och död så missförstå mig inte. Jag klarar mig oavsett vilket. Det är bara det att folk i min närhet kommer att reagera på mitt beslut.
Aja, till sist är det väl ändå jag själv som bestämmer. Det kommer gå bra. Det är bara att jag ska väga fördelar mot nackdelar med varje beslut. Det är inte jättelätt.
See ya!
Keepin it simple...
Min första kommentar i detta inlägget är riktat till Sanna. Jag blev väldigt upprörd av det du sa igår om mina smågrabbar. Att du bara kan kläcka ur dig sånna hemskheter. Haha. Nej, skämt åsido. Jag tog inte så illa upp. Men det är så att jag skriver om mig och mitt liv och det är faktiskt så att mina fotbollsgrabbar är en stor del av mitt liv. Så, Sanna, du kommer få läsa om det fler gånger. =)
När jag ändå är inne på det kan jag säga att jag och Danny var på besök hemma hos Sanna och Jeannie igår. Precis som alltid är det jävligt trevligt och precis som alltid så stannar man kvar tills morgonen kommer. Tror inte vi var hemma förrän sex-halv sju. Men jag menar det är inget som tynger. De töserna är faktiskt jävligt trevliga.
Just Sanna tyckte ju att jag skulle skriva mer "juicy stuff" än bara om mina grabbar. Och det kommer väl. Saken är bara det att min blogg är öppen för alla. Skulle jag skriva precis allt jag tänker på skulle det nog stjälpa en mer än hjälpa en.
Livet är som ett spel. Skulle man avslöja sina strategier och spelideer direkt skulle man förlora varje gång.
Men med tiden kommer det mer och mer. Det lovar jag.
Ska man chansa eller ska man spela safe? Ja, det beror på. Vågar man misslyckas så är det ju bara att köra på vågar man inte så kan man gardera sig för att dämpa ett eventuellt fall.
Björn spelade rätt mycket på oddset innan. Han sa alltid, och säger nog fan fortfarande det, att man måste satsa annars vinner man inget. Det är ju så det är. Jag vet inte. Det är svårt. Man måste avgöra vilka tillfällen man kan satsa fullt ut och vilka tillfällen man kanske ska köra safe play.
Jag får avvakta lite till. Sen kanske läget kommer.
Filled with confidence!
Vilken skillnad det är...
...på en ens humör när man tränar jämfört med att inte göra det. Fotbollsträningens uppbyggnad har ju börjat nu.
Den är inte rolig och folk som känner mig vet att jag verkligen inte är någon träningsnarkoman. Hade jag kunnat hade jag myglat hela vintern, no doubt about that. Men det känns som att det kommer bli ett roligt fotbollsår för mig om jag bara kan hålla träningen igång hela tiden.
Inte bara får jag bättre kondition och blir starkare. Jag blir även på bättre humör. Jag menar jag har lite smågrejer som faktiskt är lite ångestbringande men med träningen kan man lämna ångesten åt sidan. All frustration försvinner med träningen.
Jag är, precis som rubriken säger, fylld med självförtroende och det känns så jävla bra. Det blir lite lättare att komma på fötterna när det gäller det ekonomiska. Man har lite mer ork att ta tag i de jobbiga bitarna.
Blir tidig morgon imorgon ut och cruisa med Danny. Sen blir det till att åka hem och vila sig en stund och sen blir det träning. Gott ska det bli! Sen är det hockey på fredag kväll med Nydala IF. Ser fram emot det. Det kommer nog fan bli jävligt ball.
Sen helgen hoppas man på en del grejer. Får se om det går...;) Får ju inte glömma att grabbarna ska spela Cup. Lördagförmiddag kommer Martin Joakim Nerbring vara helt extatic och helt fucking inne i grabbarnas matcher!
That's life!
See ya!
Pusselbitar snart på plats.
Antagen till mina sidoämnen. Fått ett jobb via www.komet.se . Träningen börjar komma igång ordentligt. Det blir bara roligare och roligare med smågrabbarna.
Bara smådetaljer som ska ordna sig så är det låsat.
Det är grymt coolt hur annorlunda allting blir när det flyter på gentemot när det inte gör det.
Som det här med skolan. Jag kan inte säga att jag har mått dåligt över att inte varit antagen. Inte för min egen del i alla fall. För mig har det hela tiden varit skitsamma ifall jag skulle behöva vänta en termin för att få fortsätta. Det enda som har varit problemet är pengarna. Vilket jag ändå hade kunnat lösa på ett eller annat sätt.
Så för min egen del har jag inte haft någon ångest men det känns som att det är så många som har varit måna om att jag ska gå min utbildning, jag ska bli färdig med den innan jag ger mig på något annat. Det uppskattar jag till tusen. Men risken är att jag fortsätter utbildningen för att de andra vill att jag ska gå den. Inte för min egen skull. Jag vill bli lärare, förskolelärare eller fritidspedagog men jag tycker inte att utbildningen ger mig det jag behöver. Mycket av det har jag redan men det jag inte har får jag inte reda på av skolan.
Jag menar seriöst: Vem fan använder sig direkt av Lev Vygotskij, Jean Piaget eller Daniel Stern i sin praktik? Ja, finns det någon så hör gärna av er för ni e nog fan unika i så fall.
Jag har sagt det många gånger till mina vänner och min familj men jag måste nog fan säga det fler gånger:
Högskolan är jävligt motsägelsefull. "Learning by doing" är ett uttryck som ofta nämns på utbildningen. Hur kan det då komma sig att vi har så jäkla lite praktik som vi har? Första terminen: Totalt 2 veckor + 4 extradagar, Termin 2: Totalt 4 veckor + 4 extradagar Termin 3: 4 veckor + 4 extradagar. Termin 4 + 5: INGEN PRAKTIK då vi läser siodämnen Termin 6 + 7: 6 veckor totalt + X antal extradagar. Nä men vi kör en massa teori samtidgt som vi förespråkar Learning by doing!
LÅTSAS!
Det finns mycket bra med utbildningen också. Som att man träffar nya människor. Man lär sig fan så mycket mer av utbyte med sina kurskamrater än av själva utbildningen. Det i sin tur gör ju att utbildningen inte är helt kass men den kunde varit fan så mycket bättre.
Jag går nog bara och väntar på att få mitt examensintyg så jag kan börja arbeta på riktigt.
Aja, skit nu i det....
Snart årsmöte med Eriksfält. Jag har ju lagt in en ny grej på det i och med att jag som Eriksfälts representant på www.svenskafans.com/grusplan ska dela ut pris till årets spelare i Eriksfälts A-lag 2008. Det är en rolig grej och det är faktiskt en del som har röstat. Inte så många som jag hade hoppats på men ändå en del.
GOTT E DET! Hockey på fredag med Nydala. Hoppas bara inte Bengt-Åke Gustafsson kommer och tittar. Skulle vara tråkigt att behöva lämna Nydala och fotbollen för att spela LG Hockey Games...
Svenska - Världens dåligaste språk
Värsta scenariot skulle vara om det blev så som "Anonym" skrev i kommentarer förra inlägget. Tänk om jag skulle börja på formidabel igen. Då skulle the båtten vara nådd. Jag kan inte gå tillbaka dit. Dels för att jobbet är urtrist. Arbetsuppgifterna var helt stendryga. Dessutom slutade jag när cheferna var på semester. Dock inte mitt problem att de åker på semester när jag ska lämna in avskedsansökan men det känns lite dumt att komma tillbaka nu.
Men det är ändå inget alternativ. Jag ska i första hand plugga sen måste jag hitta något litet jobb. Så är det bara.
Många kära återseende idag. Först träffade jag mina kursare för första gången på några veckor efter opponeringen av uppsatsen som jag och andreas skrivit träffade jag Martina för att ta en liten fika här på skolan. Det är inte så ofta jag träffar henne sedan hon lämnade vår klass. Riktigt skönt att prata med henne. Det blir så avslappnade samtal på något sätt. Lite senare ska jag träffa Mia. Hon ska bara bli färdig med tentan sen tar vi en kaffe eller något. Senast jag träffade Mia var precis efter att hon blivit utvald till Malmö Lucia för lite mer än ett år sedan. Det är lång tid det. Senare ikväll blir det party hemma hos oss. Danny har bjudit in några polare för lite dryck, sång och musik. Bland gästerna återfinns mina gamla klasskamrater från Lindeborgsskolan, Hedda och Malin vilka jag inte träffat på nått år eller så.
Språket. Visst är det fascinerande. Vi har genom tiderna format vissa läten till att bli sammanhängande ord som i sin tur blir sammanhängande meningar. Det finns olika sätt att uttrycka sig på muntligt. Antingen är man, enligt mig, jävla tråkig och använder korrekt svensk grammatik HELA TIDEN, eller så pratar man precis som man vill.
Fredrik Lindström har skrivit en bok som heter Världens Dåligaste språk och jag älskar den titeln. "Alla" vet att det inte heter Dåligaste utan Sämsta men något provocerande använder han sig av ett ord "som inte finns".
Det sköna med Lindström är att han i sin serie Värsta språket gång på gång nämner att man inte kan säga meningen: "Det finns inget ord som heter medans" till exempel. Enligt språkpoliser heter Medan utan S men Fredrik Lindström menar att säger du ordet så finns det ju.
Vi på lärarutbildningen blir hela tiden intalade att vi måste använda ett korrekt akademiskt språk när vi skriver våra uppsatser för att bli tagna på allvar. Det är helt FUCKED UP. Jag som förskolepedagog kommer aldrig använda mig av det språket när jag talar med varken kolleger eller barnen. Tycker det är tramsigt. Det är bara överklassen som har bestämt att det ska vara så för att dem ska kunna stila med sina "vackra ord" och "fina uttryck".
Nä, prata hur fan ni vill. Jag menar jag kan många gånger påpeka att det heter Honom och inte Han när mina polare pratar men det är bara en kul grej. Det är inget seriöst men folk som avbryter en mitt i en mening för att rätta ett ord man sagt på "fel" sätt är åt helvete så irriterande.
När jag sitter och pratar med mina handledare och mentorer på högskolan är jag för fan rädd för att uttrycka mig med en svordom eller ett kraftuttryck som jag vill kalla det. Men jag arbetar på det och mer och mer använder jag mig av mitt eget språk.
Det är ju inte precis så att de inte förstår mig när jag pratar med dem.
Ha en trevlig helg så syns vi! Ciao!
Mixed emotions...
Det börjar närma sig. Snart är det dags. Jag vet fortfarande inte vad som händer men kommer snart få reda på det.
Kanske blir det så att det inte löser sig denna gången? Inte för att det skulle vara världens undergång för mig på det viset. Jag klarar mig alltid men det är den ekonomiska biten jag är oroad över.
Jag flyttade hemifrån för att slippa vara så jäkla beroende av alla andra. Jag ville stå på egna ben.
Skulle det här braka ihopa så vet i fan.
Danny fortsätter hävda att: Allt löser sig, det är lugnt...
Men det är inte lugnt. Ja visst, han kan betala nu och även om det blir knapert så går det. Men vafan, jag mår inte bättre av det. Jag vill inte vara beroende av alla andra. Bönne fyller år snart. Imorgon för att vara exakt. Till helgen ska vi fira honom. Är det tänkt. Jag vet inte om jag kan. Det ryktas om att käka ute. Det funkar inte för mig ekonomiskt.
Jag vill inte sitta på en resturang och behöva vänta på att någon frågar mig: Ska jag bjuda dig på en öl and shit.
Alternativet blir att skaffa jobb. Det måste jag.
Jag vill inte be Danny gå och handla varje gång något tar slut. Jag väntar hellre på att han märker att saker tar slut och på eget initiativ går och handlar. Jag känner liksom att jag inte har rätt att begära att han ska handla alla nödvändigheter. Förstår ni?
Nej, imorgon måste jag få tummarna ur och ringa den där jävla högskolan. För dem lär ju inte ringa till mig eller hur?
Annars är det jag som måste ut o skaffa jobb. Och jag måste leta intensivt.
Skit nu i det. Jag behövde vara lite bölig en stund...
Träningen börjar imorgon. Man I need it. Har suttit vid datorn dag ut och dag in. Får fan nästan sittsår i röven. Haha. Men det lönar sig väl förhoppningsvis. Men det ska bli kul att komma tillbaka till träningen.
Jag behöver det. Bli av med frustration och aggression.
Har förresten blivit en starkare människa. Hur vet jag det? Jo, folk blir arga på mig för att jag säger vad jag tycker. Trots detta står jag på mig och tycker vad jag tycker. Nästan så att det går över till ren glädje och en vilja att provocera.
Jag har varit en "vill-vara-alla-till-lags-kille" innan. Alltid vetat vad jag tycker och kanske aldrig hållt med någon som tycker motsatt men heller aldrig sagt vad jag själv tycker. På det viset har jag fått många som gillar mig. Som tycker jag är gudasnäll och alltid ställer upp. Nu är det dock en del som har hoppat av det gänget. Haha...Suckers...Jag vet i alla fall var jag har mig själv. Det är det viktigaste....
So long everybody. Peace out!
Kanadicker och Skolarbete
Många som klagar över dålig uppdatering från min sida. Det måste vara ett bra betyg på mitt skrivande.
Jag satt och kollade på JVM i Hockey i natt. Fan vad man kan bli arg p.g.a. en sport. Det är mycket känslor inom sporten. Det märkte man inte minst igår. Det hela börjar ju med att Kanada gör mål efter mindre än en minut. Det säger jag ingenting om egentligen. Bara lite kasst att inte få undan pucken i det läget.
Men det som händer där sen får oss sportälskare att brista ut i en blandning av ilska och gråt. Hur i helvete en spelare kan åka in i en målvakt och totalt meja ner honom utan att få en utvisning när reglerna är solklara, är helt fucked up. Reglerna säger att om man åker in i målvakten är det minst 2 minuter. Men dra åt helvete med den ryska domaren och den schweiziska domaren.
Att Sverige sen blir berövat på ett 5-3 överläge är än mer irriterande. Nej fan, man skulle ta och köra upp en hockeyklubba på ett omsorgsfullt valt ställe hos varenda kanadick och de där domarna.
Skit i det nu. Jag blir bara ännu mer lack.
Börjar kännas bra nu med skolarbetet som jag och Andreas skriver. Det ska nog kunna bli riktigt bra. Hade min tvivel när vi inte hade börjat för ett par dagar sedan men nu är jag mer hoppfull. Det blir fan gott alltså. Sen är det dags för sidoämnen. Om man nu får läsa sidoämnen. Jag slarvade lite och glömde bort att tacka ja till platserna jag fick. Men vi får se. Folk säger att det brukar lösa sig så jag får väl lita på dom.
Till sist ett litet citat som jag gillar. Arlene Blum har en gång sagt det:
"Så länge du är övertygad om att det du gör har en mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmattning och ta nästa steg"
Passar bra in på mig.
2009 är här...
Nytt år nya utmaningar och ny energi.
Ja inte sällan går man in på det nya året med optimism. Så gäller även den här gången. 2009 känns som ett bra år på förhand. Det är mycket positivt som väntar:
Mina smågrabbar på fotbollen utvecklas hela tiden och det blir bara roligare och roligare att träna dem.
Min egen fotboll kommer nog få sig ett lyft. Att jag bytat klubb kommer nog att bidra till att fotbollen blir rolig igen.
I skolan är det dags för att läsa sidoämnen och att äntligen få läsa det man tycker är kul.
Min egen personliga utveckling kommer att öka markant. Redan under 2008 utvecklades jag som person och kommande år kommer bli ännu bättre.
Innan vi lämnar 2008 får vi väl köra en liten resumé av året.
2008 var ett, som jag ser det, mellanår. Mycket har varit roligt och det finns massor att minnas av det men tyvärr har det funnits en del mindre positiva incidenter som dragit ett mörker över året.
Ni som känner mig vet vad jag pratar om och jag känner att jag inte riktigt vill gå in på det nu.
Att i somras få arbeta på kollo var något jag velat göra länge och äntligen fick chansen till. Jag ångrar det absolut inte. Tänk att få arbeta med barn som uppskattar allt det härliga i livet. De veckorna jag jobbade där gav mig mer tillbaka än vad hela resten av året gjorde. Inte blev det sämre av att kollegerna var helt fantastiska. Så många personer som i grund och botten är ungefär likadan som mig men som ändå är jävligt olika.
Sommaren 2009 kommer också att innehålla 7 veckors jobb på kollo i Höllviken.
Vad har 2008 mer bjudit på? Jo, självklart en massa minnen med fotbollsgrabbarna i Halör cup i Höllviken. Det glömmer man inte. Tänk er ett gäng 10 åriga killar som vinner en straffläggning i sitt livs första slutspelsmatch. Ni skulle vart där!
Det märks verkligen att jag lever med och för dessa grabbarna. Som jag skrev för ett tag sedan var det en kille i laget som blev besviken över att inte han blev uttagen i SkåneCupslaget vilket är bra för man ska vilja spela hela tiden. Men den här gången var det så illa att spelaren övervägde att sluta med fotboll i vårt lag. Jag fick ta diskussionen med mamman och med grabben och hans sorgsna fick en att må dåligt.
Jag pratade dock med killen i telefon igår och han ville komma tillbaka och träna och genast blir man mycket gladare. Som jag sa: Jag lever med och för grabbarna. De är asgrymma.
Jag är rätt så trött i skallen nu och orkar egentligen inte skriva. Jag lovade Jennie från Eskilstuna att uppdatera bloggen så lite fick jag uppdatera. Men jag lovar Jennie, det kommer mer i dagarna....=)
MEN FAN VAD JAG BLIR LACK PÅ DE JÄVLA F*TTDOMARNA! HUR FAN KAN DEM MISSA DEN UTVISNINGEN!?!?!?
Vi är inte odödliga. Snarare naiva.
Men jag tror, precis som jag läste någonstans, att sådana här skalv är bra för oss människor. Oss nordbor.
Det gör att man sätter in saker och ting i perspektiv. Nu är det inte så att jag i samband med jordskalvet fick en uppenbarelse och kommer inte att göra någon värsta omvändning i livet och börja leva annorlunda men lite känns det ändå som att man fattar att man är inte odödlig.
"Jordbävningar och jordskalv händer inte oss här uppe i trygga Sverige"
Ja, jag är nog inte ensam om att någon gång ha tänkt den tanken när man på nyheterna sett förödelser efter samma typ av naturkatastrofer i andra länder.
Men, detta var kanske en liten fingervisning för oss. Det kan hända oss. Vi får nog lägga av med den naiva mentaliteten "Att det händer inte mig".
Det är likadant med allting: Fruktansvärda bilkrascher, det händer inte mig. En brutal misshandel, det händer inte mig. Ja, det finns hur många saker som helst som jag skulle kunna rabbla upp där de flesta av oss hade tänkt samma tanke.
Nu säger jag inte att man ska gå och vara rädd för att krocka när man är ute och kör bil eller för att bli rånad när man är ute och går sent på kvällen. Verkligen inte. Men tror ändå att man ska vara medveten om att det kan faktiskt hända mig.
Aja, nog om det nu....
Snart nyårsafton och 2009 närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt. 2008 har varit ett förvirrande år.
Nyårslöften är väl inte lönt att jag avger. Jag är ändå kass på att hålla dem. Istället ska jag ta vara på alla chanser jag får. Vad det nu än må gälla.
Med stärkt självkänsla och en säkerhet på mig själv som överträffar allt annat tror jag att nästa år kommer bli ett grymt år. Jag har redan börjat prioritera mig själv och mina intressen högre nu och kommer nog forsätta med det. Även om man möter några sura miner och en del personer som kanske inte det minsta håller med mig så mår jag bättre.
Men innan dess har jag hunnit skriva ännu fler blogginlägg...så vi ses...Ciao!
Mer bränsle!
Det blåser rejält nu. Vart jag än går så stormar det. Men det är bra. I alla fall för min del. Jag älskar när det inte är helt stilla vatten. Det ska gärna bli lite utmaning att hålla sig kvar.
Men på något sätt blåser inte vinden direkt på mig. Den tar omvägar och går runt mig istället. Kanske hade varit bäst om den blåst direkt på mig. För hela situationens skull. Men nu är det jag som har övertaget. Det är jag som är i överläge och det trivs jag med. Att veta att jag kör med raka rör och öppna spjäll.
Fick mig många härliga skratt innan föräldramötet igårkväll. Jag fick reda på att jag upprör folk. Visst, att de blir upprörda är kanske inte roligt men det är alltid trevligt när folk inte håller med mig. Folk får gärna tycka precis tvärtom som mig men jag kommer aldrig att gå ifrån mina egna värderingar. Jag kommer stå upp för mig själv och de mina. Hoppas inte folk tror något annat. Därav kom skratten igår. Haha. Löjeväckande men så kan det vara.
Blev ett kort inlägg idag. Får skriva mer när prakikten är slut. Ha det fint allihopa! Ciao!
En kick i röven...
Ja det känns verkligen som att man fått en kick i röven nu. Man gick ner sig lite. Tog åt sig av fel saker. Lade ansvar på sig som egentligen inte var mina bekymmer. Men på något sätt har jag lyckats pusha mig själv. Självklart med hjälp av en del vänner.
Det ska sägas att det är långt ifrån en dans på rosor just nu. Det kommer det nog inte bli förrän efter jul heller.
Juletid brukar ju vara så jäkla gott. Dessvärre kommer denna julen inte bli som de andra. Dels kommer jag inte ha möjlighet att köpa julklappar till de som står mig nära. Jag brukar föredra att ge bort julklappar hellre än att få men detta året finns inte resurserna till det. Dessutom är ju situationen som den är.
Hade en rätt så lustig konversation idag. Eller nej, den är inte lustig. Den är bara så jäkla tröttsam. Inte för att jag hade den här konversationen men en speciell person, för personen tycker jag väldigt mycket om. Men vi pratade om "att hålla en hemlighet" och när jag skriver detta så är jag väl medveten om att en del kommer att bli upprörda.
I alla fall. Det hela handlade om att en annan vän avslöjat något för en tredje part som jag hade berättat i förtroende. Denna person som jag hade konversationen med hade fått reda på detta varpå denne berättade för mig att min vän visat sig fått mundiarré. Jag blev inte speciellt arg och inte direkt förvånad heller för det är ju faktiskt så att jag borde ha förstått att de flesta tjejer eller kvinnor inte kan hålla en hemlighet. Det blir helt enkelt för mycket att hålla inne på och jag vet ju faktiskt att det enda sättet att vara säker på att det inte kommer ut, det är kort och konsist att hålla flabben om det. Inte berätta det för någon alls.
Med den vetskapen blev jag inte så arg. Och nu är det ju inte så att jag inte står för det jag sagt och jag kan faktiskt prata mig ur det om det skulle bli så men det är bara principen. Hade det varit något mer allvarligt hade jag nog inte berättat det för min vän.
Likadant hände en annan vän till mig i somras. Denne vännen mådde dåligt och eftersom jag inte kände denne speciellt bra så var det inte jag som agerade stöttepelare och bollplank. Istället var det en annan dam som från början visat sig vara väldigt tillitsfull och det skulle inte vara några problem att berätta för henne. Men vi var många som fick reda på det i alla fall och det var liksom ett litet stab in the back på min vän.
Jag säger inte att ALLA tjejer är likadana, för det finns undantag men jag tycker på samma gång som jag tröttnat på det att det är väldigt fascinerande. Det finns säkert killar och män som skvallrar som bara den men det har ju blivit en liten klisché att kvinnor i allmänhet är skvallerkåta och det finns ju ingen som kan säga emot. Eller?
Men kvinnor har ju så många andra fina egenskaper så några fläckar på solen är väl okej att upptäcka. Dessutom är det så att genom livet lär man sig vem man kan lita på och inte kan. Så är det bara.
En annan olustig grej jag tänker på just nu är vad som hände mig nyligen. Jag träffade en tjej. Hur grym som helst. Det låter som en klyscha men hon är inte som de andra jag har träffat tidigare. Hon är lite "wild n' crazy". Den typen som jag vanligtvis skulle säga att det är nog inget för mig. Och jag måste erkänna att de första gångerna jag träffade henne var jag bara fysiskt attraherad av henne. Jag såg inte den seriösa sidan. Inte förrän då för någon vecka sedan när jag och Danny var o träffade henne o hennes kompis. Vi pratade ett tag den kvällen och jag såg mer o mer av seriositet hos henne vilket gjorde mig intresserad på riktigt. Fick reda på att hon hade svårt att lita på killar fullt ut eftersom hon råkat ut för en massa svin genom åren. Tyvärr så är hon inte den enda tjejen som gjort det. Det finns många rötägg. Men skit i det nu...
Eftersom jag inte är ett av dem där svinen tänkte jag att jag ville visa henne att jag var att lita på. Jag ville successivt bygga upp ett förtroende emellan oss. Jag tyckte det gick bra och så, men shi fick jag.
Ett par dagar efter en trevlig kväll fick jag reda på att hon var sjuk. Tråkigt tänkte jag för jag skulle vilja bjuda hem henne på lite filmmys. Trots vetskapen om att hon var sjuk skickade jag iväg ett litet sms där jag frågade om hon ville titta på film. I svaret jag fick stod det att hon inte kunde. Hon var sjuk men skulle väldigt gärna vilja ta det när hon blev frisk.
"Okej, gutt" tänkte jag.
Dagarna gick och ingenting hände. Jag försökte få tag i henne men lyckades inte. Ett par dagar senare upptäckte jag att hon träffat en annan kille. Inte för att jag blev sårad eller någonting för vi hade ju inte hunnit bygga upp någonting än. Det var ju fortfarande på stadiet: "Intressant" eller "Hot prospect". Men jag blev lite irriterad. Det måste jag erkänna. Det hade inte varit svårt att säga till mig att hon träffade en kille eller att hon inte kände att det var lönt att träffa mig?
Jag vet inte, det var kanske jag själv som gjorde mig ointressant? Kanske skulle jag inte ha hört av mig? Kanske blev jag för lättillgänglig och därmed blev tråkig? Kanske var det dumt av mig att fråga om hon ville titta på film med mig när hon bara ett par dagar tidigare berättat att i hennes tidigare killars värld hade "Titta på film" inte bara inneburit en bra komedi eller en sorgsen dramafilm utan det hade också inneburit förhoppningar om lite skoj i sänghalmen?
Tycker inte det är lönt att fråga henne vad som gick fel. Det känns bara patetiskt och onödigt.
Nä, jag tror många tjejer vill ha det som skrämmer dem. I detta fallet ville hon kanske ha en spänning och dramatik som hon inte kände att jag kunde motsvara. Ja, hon känner mig ju inte så...
Confusing.
Fuck it. Allt känns helt förvirrande just nu. Vad fan ska jag göra? Varför känns det så?
Detta inlägget blir ett sånt patetiskt inlägg som jag lovat mig själv att aldrig skriva för vem fan vill läsa ett sådant. Fuck it. Jag måste avreagera mig. Måste få utlopp för de odefinierade känslor jag känner. Jag blir allt säkrare på att det jag känner är en blandning av ilska och ångest.
Anledningen? Nej, det håller jag för mig själv tills jag vet mer. Jag fattar inte? Man gör det man känner för. Man är den man är. Ändå så vill det liksom inte lossna. Jag kan ju lätt säga att jag har den senaste tiden varit jävligt optimistisk inför framtiden. Det har sett ljust ut. Men som jag sa i ett tidigare inlägg: Ju högre upp du når desto tyngre blir fallet. Men så ska det fan inte vara. Fuck it. Jag kan ju säga att jag inte tänker lägga ner så mycket möda på det. Jag kommer vara lack ett tag. Det måste även jag få vara men jag tänker inte låta det knäcka mig. Jag får försöka se förbi det.
Nej, jag behöver fan samla mig och rannsaka mig själv. Vad är det jag vill egentligen? Fuck it.
Förlåt Jessica, jag orkar inte vara positiv hela tiden. Men när vi ses i skolan kommer jag att vara det. Dock inte imorgon och inte på torsdag. Kanske på fredag.
Som en vit vägg...
Jag brukar vara en av de största pessimisterna när det gäller snö men denna gången var det bara trevligt och mysigt. När Andreas hoppat på tåget bestämde jag mig för att börja gå hem. Mest p.g.a. jag glömt ta med mig tillräckligt med pengar för att det skulle räcka till bussen men, det var jävligt skönt att promenera genom snön idag. Jag gick och lyssnade på mina akustiska versioner av Bon Jovis låtar och var på strålande humör. På vägen gick jag förbi människor som är som jag varit innan: Plågade av snön. Själv kunde jag bara le för mig själv och känna snöflingorna smälta mot ansiktet. När jag kom in i ett villaområde, fråga mig inte vilket för jag tror jag gick lite vilse, så kom tystnaden plötsligt. Jag tog ur hörlurarna ur öronen och bara gick och lyssnade på den dova tystnaden som lagt sig. Jag har inte tänkt på det innan men kan det vara så att snöflingorna bildar någon slags vägg så att oljudet från bilarna på vägen inte hörs lika mycket som i vanliga fall. Det var i alla fall grymt skönt att inte höra någonting. Bara gå i sin egen värld och titta upp mot snöfallet som blev allt tjockare och tjockare för att sedan till slut tunna ut och släppa igenom allt ljud igen.
Då blev det dags att återvända till Bon Jovi. När jag sedan var hemma mötte jag Danny vid garageuppfarten, han var på väg ut på ett ärende och han sa att han hade försökt ringa mig för att fråga om han skulle köra mig hem. Det var ingenting jag hade hört när jag gick genom villaområdet och var helt isolerad från allt ljud.
Men vad gör det. Jag fick en lång promenad och det är aldrig fel...
I'm that star up in the sky.
This time I have decided to write in English. Why? You wonder. Well, I found out that my friend from USA told me that she reads my blog and translates all of it from Swedish into English. This time I thought I could make it easier for her.
Today is Thursday. I don't why but I have a unpleasant mixture of feeling inside me today. In one way I'm feeling good, no way beyond good. I'm feeling euphoric and elated. But in another I'm feeling some kind of anxiety. I don't why really. It's just there. This horrible feeling that keeps trespassing my mind. I guess it's nothing to worry about because like I said yesterday I'm on a roll. Everything seems to go my way at the moment. Maybe that's where my anxiety comes from? You know, that everything is so good right now, that my confidence is up high with the clouds that a possible setback would make my fall even worse.
But I also guess that's not what I am supposed to think about now when I finally have got calm in my life. Why shall I be afraid of falling when I am at the top? No, it's time to get rid of those feelings. I am strong, I know that and my friends know that. Especially at this moment. I talked to my dear friend Jessica about this. She's awesome. She seems to know exactly what to say every time I have something bothering me, and it helps.
It also helps to write. During this time I have told all of you that I were anxious about something my anxiety has disappeared and now I'm just feeling GREAT!
Writing is underestimated. That's a fact.
This past few days has been incredible. I have realised what I want. But my question to all of you out there is:
"Can you stare at your goal so much that you miss out on something else?"
I don't know but, I think this time I wont take my eyes of my goal no matter what. I'm going to get there. I'll be careful. Don't worry about that. Earlier when I have had my sight at a goal I have had things in my way that I let myself be prevented by. Not this time. I wont ignore thing that's is important but I have said it before but I will say it again: Nothing can take my eyes off the goal this time.
The goal is too interesting to let go off. I can promise you that.
Now It's time for me to do an interview with my teammate Mattias. When it's finished I will publish it on http://www.svenskafans.com/grusplan/eriksfalts_ff
See you all!
I can see clearly now the rain is gone
Onsdag. Vädret är ruskigt. Det är fan inte roligt med höstväder. Men vad ska man göra? Det är inte precis så att jag ändra på det. Det som känns skönt är att man inte känner sig deprimerad över det tråkiga vädret.
Annars brukar ju ett tråkigt väder göra att man blir lite nedstämd och orkeslös. Men för tillfället känner jag att jag inte behöver ge efter för det. Jag har hur mycket energi som helst och det känns så jävla fint.
Jag är som bäst när jag är överladdad med positiv energi. Flera vänner har sagt att jag har en stark inverkan på dem. Är jag glad och sprudlar av glädje smittar det av sig och mina vänner höjer sig från höstdeppet och det känns underbart att höra det.
När jag e glad sjunger jag. Och fy satan vad jag har sjungit de senaste dagarna. Som Danny sa igår när Jeannie och Sanna var här: "Han sjunger i duschen, när han diskar, städar, tvättar, pluggar, Ja typ överallt"
Det är grymt fascinerande vad musik kan påverka ens känslor. Brister man ut i sång känner man sig genast mycket bättre. Oavsett om det är en glad eller sorglig låt. I alla fall för mig. Sång och musik är ju känslor skrivna med en rytm.
Jag vill börja skriva. Mitt sug att få skriva har vaknat till liv igen. Jag vill börja skriva. Att skriva här på bloggen och dela med mig av ett känslomässigt potpurri är så tillfredsställande och jag känner mig upprymd varje gång jag avslutar ett blogginlägg. Det ska ju tilläggas att vetskapen av att folk läser bloggen och blir berörda av den gör att man får en kick men, jag skulle vilja börja skriva typ något romanliknande. Det låter kanske lite långsökt och så men jag känner att det skulle vara en kul utmaning och faktiskt lite av en dröm att en dag få konstatera att: "Jag har fan skrivit en bok." Det enda som egentligen hindrar mig från att börja är min utbildning. Allt läsande och all fokusering på skolan är lite av ett störande moment om jag ska skriva. Jag kommer nog vänta tills jag är färdig med skolan så att jag kan fokusera allt på skrivandet.
Martin Nerbring, författare. Det låter stort. Som sagt kanske lite långt bort men en dröm är en dröm och inte alls omöjlig att uppnå.
Jag är just nu inne i ett flyt där allting är möjligt. Motgångarna blir möjligheter.
Så jävla skönt känns det.
It's quiet. It's oh so still.
Sitter lugnt och skönt i min lägenhet och bara njuter av stillheten. Danny är på jobb och egentligen skulle Jenny, Hedda och Sandra komma hit och hålla mig sällskap men jag kände att jag inte hade varit ett trevligt sällskap med tanke på att jag känner mig lite hängig på grund av en befarad förkylning.
Hoppas att töserna ger mig en chans till att visa upp mitt crib i framtiden.
Skrev tenta idag. Det är lika stor chans att jag klarade den som det är risk att jag inte klarade den. Inte för att jag skulle bli jättedeppig om jag skulle behöva göra omtentan. För min del är det bara G i kursen som gäller. Har jag sedan klarat det på 1 eller 5 tentor skiter jag i. Klart att det är skönt att få det avklarat på ett försök men vafan, det är inte hela världen. Jag försöker dela med mig av den inställningen till mina kurskamrater men de flesta verkar inte vara mottagliga för sådant. Så då får dem sitta och bita naglarna fram tills resultatet kommer.
Jag tänker då inte vara orolig.
Det är rätt roligt när man tänker på det egentligen. Den allmänna åsikten är att en omtenta ses som ett misslyckande. Men vänd på det: En omtenta är en extra chans. Inse det.
Måste bara berätta en sak. Timbuktu, den så älskade och omtyckte hiphoparen. Han har sjunkit i mina ögon. Jag gillar inte honom lika mycket nu som jag gillade honom innan. Tyckte att han var skitcool som bakade in lite politiska gliringar i sina texter. Det var ju fan det som gjorde att man tog till sig hans texter. Nu har han, enligt mina ögon, slängt sig åt alla andra megapolitiska idioter genom att öppet gå ut och berätta vilken sida han står på politiskt sett. Det är väl egentligen inget fel i att privatpersonen Jason Diakité tar politisk ställning och det är skitsamma vilken sida han står på. Jag tycker att som artist var han mycket mer originell och asskön när han inte direkt sa vad han stod bakom.
Dessutom uttalade han sig om att han skulle göra allt för att störta den sittande regeringen. Inte som Jason Diakité, privatpersonen. Utan som Timbuktu, artisten och kändisen. När min vän Emma berättade att hon skulle se Timbuktus spelning blev jag inte det minsta exalterad. Jag hade blivit det innan jag läste artikeln om honom. Men nu är Timbuktu för mig bara en av alla dem som rättar sig i ledet. Han sålde sig på något bisarrt sett.
Nä, ingen mer Timbuk för mig.
Imorgon är det Cup. Makedonija Cup som spelas ute i Rosengårds plasttält. Blir lite annorlunda detta året eftersom jag tillhört Nydala IF i slutet av föregående säsong. Nu är jag dock Eriksfälts spelare igen och ska därför representera Fältet i turneringen. Det som är "jobbigt" är att om vi kommer 2:a i vår grupp och Nydala kommer etta i sin innebär det att Eriksfält och Nydala möts i nästa gruppspel. Det kan bli jobbigt det. Men skit i det. Jag ger alltid 110% för den klubb jag representerar.
Låttips under kategorin nostalgi: Usher - You´ll be in my heart
Fantasy! Att komma bort från verkligheten!
Pratar i skrivandes stund med en väldigt nära vän. Pratat lite om att komma bort från verkligheten. Att fantisera. Att leva i en fiktiv värld för en stund. Jag tycker det är viktigt. I alla fall för min egen del. Att komma bort från verkligheten och bara "vara på låtsas". Inte bara när allt känns tungt och jobbigt. Utan också när det mesta känns bra. Det känns bra när man kan avlasta hjärnan från allt man upplever i verkligheten. Fantasin är ju minst lika drivkraftig som verkligheten. I alla fall enligt mig.
Vare sig man fantiserar om en kvinna eller om man fantiserar att man är någon annan person, typ någon kändis eller något. Det låter jävligt löjligt och töntigt. Det tycker jag också men det känns ändå som en viktig del för mig att få vara lite töntig och löjlig ibland.
De som känner mig vet att jag kan vara både töntig och löjlig samtidigt som jag kan vara seriös och allvarlig också. Och det helt utan att vara två olika personer. Det gör att jag känner mig jävligt trygg. Jag vet var jag har mig själv och jag vill i alla fall tro att jag är bra på att kunna värdera när jag ska vara det ena eller det andra.
Fantasier är bra. Dem kan vara hur okomplicerade man än vill. Det är inte förrän man försöker förverkliga dem som komplikationer uppstår. Tro mig, jag vet. Nej, fantasier ska vara fantasier. Ibland kan det gå bra att förverkliga dem men, det är inte ofta. Det tror jag inte i alla fall. Men jag, som alla andra, kan också ha fel. Men visst är det skönt att ha en långvarig fantasi, utan komplikationer och utan problem?
Snart är det dags för min tenta. Det kommer bli salstenta och jag vet inte, alla man pratar med är så hypade och så nervösa inför den att jag börjar bli lite rädd att jag inte tar den på så stort allvar. Jag är inte nervös. Jag är precis som jag har varit hela utbildningen: Övertygad om att det kommer gå bra. För det kommer ju gå bra. Eller? Borde jag bli lite nervös? Jag vet ju inte alls vad som kommer på tentan. Kanske kommer något som jag inte alls läst om? Kanske missar jag den viktigaste biten på hela tentan? Vet jag vilka nyckelord och begrepp som är centrala för tentan?
Nä vet ni vad, det kommer fan ta mig lösa sig denna gången också. Det känns som att jag är menad att bli lärare just nu och då kan det ju inte gå åt skogen. Det kan det inte.
Skulle det mot all förmodan gå åt skogen så får jag ju en chans till. Så det är lugnt. Jag är inte orolig. Jag tar det som det kommer. Jag kan ju inte direkt göra något annat.
En sak som jag tänkt på mycket gällande mitt yrkesval är relationen till eleverna. Jag har alltid tyckt att en god och positiv relation, gärna öppen, är fördelsaktig. Men så fort man pratar om det så får man höra: "Bli inte för mycket kompis med barnen bara. Då stör du balansen". För mig låter det som den gamla skolan med en sur gammal kärring eller gubbjävel med sina pekpinnar. Jag hade en samhällslärare i gymnasiet som knappt hälsade på mig vid sidan av skolan. Inte fan ska jag bli sån. Jag kanske ger mig ut på djupt vatten men jag ska fan visa alla tvivlare att jag kan bli en grym lärare, en grym pedagog, trots att jag blir "för mycket" kompis med barnen.
Jag tror att det handlar om ömsesidig respekt. Kan du lära barnen det så har du rott det i hamn. Det är jag övertygad om.
Vet att många tycker att det är fel väg att gå. Men får jag inte gå den vägen så kommer jag inte bli lärare. Då kommer jag byta bana. Det är ett som är säkert.
Jag vet att jag kommer bli Sveriges bästa pedagog. Det blir jag.
Så God Natt allihopa! Hoppas ni njutit av denna läsningen också. För jag har njutit av skrivningen!
Beslutsvårigheter.
Beslut kan vara enkla att ta. Beslut kan också vara svåra att ta. Just nu står jag inför ett beslut som jag inte vet om det är lätt eller svårt. Egentligen är det jävligt lätt. Men av förklarliga skäl så är det ett jävligt tufft beslut att ta. Jag har spelat fotboll i Eriksfälts FotbollsFörening i en herrens massa år. Jag började i fotbollsskola när jag var 4 och spelade tills jag var 12. Därefter spelade jag i en annan icke nämnd förening för att vid 16 års ålder återkomma till klubben som fostrat mig.
Nu står jag inför valet att fortsätta vara Eriksfält trogen eller starta om i Nydala IF, som jag varit utlånad till under sista delen av säsongen.
Jag trivs jävligt bra i Nydala och det känns som att läget i Eriksfält är lite obalanserat. Men, jag har ju trots allt mitt fotbollshjärta i Fältet och det skulle vara med tudelade känslor jag isåfall lämnade klubben.
Sen är det tränarfrågan också. Jag går inte till Nydala om inte deras nuvarande tränare är kvar. Det lutar ju åt att han är kvar men man vet aldrig förrän det är spikat. Så lite avvaktande är jag....
Jag är stärkt. Av vad vet jag inte direkt. Men jag känner mig starkare och självsäkrare än på länge. Skönt att kunna säga precis vad man tycker och tänker utan att vara orolig att man ska få en massa fiender.
Blir folk lacka över att få höra sanningen så får de bli det. Jag klarar mig. GOTT E DET!!!
Tänk om man hade haft samma styrka för ett par år sedan. Så grymt det hade varit då.
Men skit nu i löken och ta räksalladen.
Jag börjar bli vuxen. Det känner jag nu. En pojke på min praktik frågade hur det känns att vara vuxen. Jag visste inte vad jag skulle svara. För som jag sagt innan så har jag inte kännt mig speciellt vuxen. Eller så har jag det men att den känslan inte är speciell. Jag fick svara honom att jag inte kände mig vuxen. Att jag fortfarande lekte och tjoade som när jag var "barn". Kanske inte det som mina pedagogkolleger hade föredragit men det är fan bättre att vara ärlig mot ungarna. De lär ju komma till den dagen de blir vuxna dem med....
Så Cattis och Jessica....nu har jag uppdaterat lite och jag lovar att försöka bli mer kontinuerlig och uppdatera oftare. FÖRSÖKA! =)
Ha det gott allesammans...
